Anne-Marie Lindgren: Alliansens skattepolitik gynnar främst storstäderna

Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det har på senare tid kommit några kommentarer om de så kallade 3:12-reglerna. Det är en sådan där skatteteknisk term som får de flesta att se ut som att de vill byta samtalsämne. Termen i såg själv låter avskräckande formalistisk, och de rättvise- och fördelningspolitiska skevheterna framgår inte.

Men de skevheterna behöver upp till debatt.

Termen ”3:12-reglerna” syftar på den paragraf i skattelagstiftningen som anger hur inkomster i fåmansföretag ska beskattas. Som fåmansföretag definieras företag där högst fyra delägare har aktiemajoriteten, alltså mer än hälften av röstvärdet.

Då kan delägare som arbetar i företaget ta ut en stor del av sin ersättning som kapitalvinst i stället för förvärvsinkomst. Eftersom kapitalinkomster beskattas lägre än förvärvsinkomster vinner man mycket på det.

”Ursprungligen avsåg reglerna att hindra att löneinkomster i stor utsträckning skulle kunna omvandlas till kapitalinkomster. Men Alliansregeringen vred reglerna i motsatt riktning…”

Ursprungligen avsåg reglerna att hindra att löneinkomster i stor utsträckning skulle kunna omvandlas till kapitalinkomster. Men Alliansregeringen vred reglerna i motsatt riktning, så att mer togs ut som kapital i stället för lön. S-regeringen försökte ändra tillbaka 2017, men det fanns det ingen riksdagsmajoritet för.

Argumentet för Alliansens förändringar var det vanliga, mer generösa skatteregler skulle leda till fler nya företag och öka antalet jobb.

Det gjorde det (förstås) inte, enligt en studie från ESO för några år sedan. Det enda som inträffade var att ett antal företag som drivits som handelsbolag eller enskilda firmor gjordes om till just fåmansbolag. Det är inte svårt att begripa varför.

Det är i sig inte orimligt att ägare av småföretag tar ut vinst på sitt satsade kapital, men det är knappast rimligt att den som arbetar heltid i sitt företag inte tar ut normalt beräknad lön för det – utan bara kapitalvinst. Åtminstone inte när beskattningen skiljer sig så kraftigt åt som den gör i dag…

Reglerna gynnar personalintensiva företag, typ advokatbyråer, revisionsbyråer, konsultbyråer och riskkapitalbolag. I praktiken har de förstärkt utvecklingen mot det skattefrälse som startade i full skala under Alliansens tid, med jobbskatteavdrag, rut-avdrag, regressiv fastighetsavgift och avskaffad förmögenhetsskatt.

Och som nu ska fortsätta. Värnskatten ska bort. Taket för rut-bidraget höjs, något som enbart kan utnyttjas av höglönehushåll. Och enligt januariavtalet ska beskattningen av företag, ”i synnerhet växande små och medelstora företag” bli ”mer gynnsam”.

De sammantagna fördelningspolitiska effekterna av den skattepolitik, som signerats av borgerligheten och som S inte förmått sätta emot, är mycket stora skattelättnader för högre avlönad medel- och överklass. Som samtidigt haft de största fördelarna av friskole- och vårdvalsystemen; enligt alla gjorda studier är det socioekonomiskt starka grupper som gynnats mest av dem.

De fördelningspolitiska aspekterna är de som direkt sticker i ögonen. Men det finns andra aspekter som också behöver lyftas.

En är den underliggande människosynen: somliga, det vill säga företagare och bättre avlönade, är litet viktigare än andra för ekonomi och samhälle, och måste uppmuntras med fler förmåner. Andra som är litet mindre viktiga behöver inte så mycket belöningar, och måste rent av ibland disciplineras via direkt ekonomisk press.

En annan är den envisa bilden av att det är företag, eller snarare företagare, som helt på egen hand skapar jobb och ekonomisk tillväxt – och ju fler skattesänkningar, och ju lägre arbetsgivaravgifter, de får desto mer jobb skapar de.

Eh, nej. Det där med marknadsefterfrågan spelar faktiskt en central roll. En annan central roll spelas av förutsättningar i omgivningen, som infrastruktur, social service och utbildad arbetskraft. En tredje av tillgången till kapital, det vill säga långivare som är beredda att ställa upp.

Och då noterar vi en sak – alla de här tre faktorerna tenderar att ha brister utanför de stora tätorterna, och alldeles särskilt på den landsbygd som alla just nu vill gynna för att hela landet ska leva. Den lokala marknadsefterfrågan är för låg, neddragningarna i samhällsservice påverkar både företaget själv och den lokala marknaden (eftersom dålig samhällsservice driver på utflyttning), och det finns inte längre lokala banker med kännedom om den lokala marknadens förutsättningar som är beredda att satsa kapital.

”Alliansens skattepolitik har primärt gynnat storstäderna och storstädernas medelklass, med eller utan företag. Det gäller även 3:12-reglerna.”

Alliansens skattepolitik har primärt gynnat storstäderna och storstädernas medelklass, med eller utan företag. Det gäller även 3:12-reglerna.

Det som skulle behövas som grund för fler växande små och medelstora företag utanför storstadsregionerna handlar i mycket liten utsträckning om skattelättnader. Det kräver snarare långivare som begriper sig på förutsättningarna utanför storstäderna.

Och satsningar på teknisk och social infrastruktur (skola, förskola, kollektivtrafik) som ger växtkraft även åt litet mindre orter och med det ett antal förutsättningar för lokalt företagande.

Sådana satsningar kan nog faktiskt kräva att vi höjer skattekvoten. Och då finns det, bland annat, en del skatteprivilegier som behöver ses över.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm