Nina Wadensjö: Nazisterna gör andras rasism möjlig

radhusnazisterna-svt
Från Killinggängets sketch ”radhusnazisterna”.

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Kommer någon ihåg radhusnazisterna? Om man googlar ordet så dyker det upp en sketch från Killinggängets tv-serie ”Percy tårar” från 1996. En sketch som en del kallar svensk humorhistorias roligaste. Men jag tycker nog inte att den är riktigt lika rolig längre, tyvärr.

En kort resumé för er som inte sett den eller minns den:

Två grannar i ett radhusområde står och pratar över staketet.

”Njae, vi är nazister, vet du.” ”Å fan. Det hade jag ingen aning om.” ”Nej, det är ingenting som vi skyltar med.” ”Fast det förklarar ju de där bruna kopplen ni hade på kräftskivan förra året …” ”Jaså, ja ja! Ha ha, nej det där var mest en kul grej, bara. Man måste ju kunna skratta åt alltihopa också. Det är mest pressen, vet du, som hakar upp sig på fel saker. Vi vill bara vara i fred här och hålla på med vår nazism!”

Sedan bestämmer grannarna sig för att grilla flintastek ihop senare under kvällen.

1996 var det hisnande att se det här, det var en sketch som bröt mot ett tabu som fortfarande var urstarkt – att aldrig skämta om nazismen. Kanske var det möjligt att göra detta just för att det var helt omöjligt att föreställa sig att man hade grannar som var nazister. Nazisterna som syntes i media på den tiden var skinnskallar som slogs på stan eller små samlingar av märkliga män i uniformsliknande vita skjortor. Nazismen var apart, helt och hållet utanför samhället.

Sketchen gjordes alltså 1996. 1997 grundades Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Sedan dess har mycket förändrats.

Sveriges Radio P1 gjorde 2018 dokumentären ”Barnen i Nordiska motståndsrörelsen” där både vuxna barn till nazister och mammor till barn vars pappor är aktiva i NMR blir intervjuade. Där framträder en miljö som påminner om en sekt där barnen uppfostras till nazistisk övertygelse. I dokumentären hör vi om barn som firar Hitlers födelsedag genom att äta tårta dekorerad med hakkors. Det låter som en sketch från 1996, men det är Sverige just nu.

Det går att trösta sig med att de faktiskt inte är så många, inte ens nu. Det tycks röra sig om ett tusental personer som är aktiva. Visst, betydligt fler är aktiva i dag än vad det var för tio år sedan, antalet har ökat från 200 till cirka 1000 enligt Säpo. Men 1000 är inte många.

Det är alltså inte antalet som skrämmer. Dessutom är deras politiska inflytande litet. Ytterst få röstar på dem. De lyckades inte ta plats i någon fullmäktigeförsamling valet 2018, inte ens i orter som Borlänge, Ludvika eller Vaggeryd, områden där de har en historia bakåt i tiden och dit deras anhängare numera flyttar för att kunna umgås och leva nära varandra.

”Om vi inte ser upp kan det som kändes omöjligt 1996 vara möjligt inom några år. Och då står vi plötsligt där och pratar över radhusstaketet…”

Men det som skrämmer är att de samtidigt organiserar sig allt mer effektivt, att de syns och hörs, och att de får så mycket uppmärksamhet. Med en smart strategi har de sakta men säkert lyckats ta sig in i det dagliga samtalet, inte minst genom att demonstrera och ha möten under Almedalsveckan, utanför Bokmässan och på Första maj. Sakta men säkert synliggörs de. Och deras extremism gör andras rasism möjlig att uttrycka. Om vi inte ser upp kan det som kändes omöjligt 1996 vara möjligt inom några år. Och då står vi plötsligt där och pratar över radhusstaketet…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm