Anne-Marie Lindgren: Ryggmärgsreaktion i stället för välbehövlig reflektion

nyamko-sabuni-dn

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Ungar med varierande färg på huden busar runt i skiftande konstellationer när jag hämtar barnbarnen på förskolan. Flera av fyra-femåringarna verkar obehindrat (och avundsvärt…) tvåspråkiga, och inne i skolans allrum sitter en färgglad tavla med ordet ”hej” på olika språk.

På vägen hem till dem passerar vi några kvarterskrogar med det vanliga utbudet av populär vardagsmat: pizza, thai och kebab.

När jag röstat i EU-valet, medförande barnbarn i vagn, pratade jag mormorserfarenheter med en valsedelskontrollant med asiatisk bakgrund. När hissen upp från T-baneperrongen var ur funktion och rulltrappan obehagligt lång att frakta barnvagn i kom en yngre man från Turkiet till min hjälp.

Förra veckan svämmade mitt Facebookflöde över av bilder på stora fester där glada människor firade avslutningen på ramadan. Tidigare i våras kom det liknande bilder från firandet av det persiska nyåret. Och i december var det någon som samlat släkten till chanuka, med tillägget att det mest var för att det var trevligt att träffas, inte speciellt för att hylla mackabéerna.

Allt utlagt av väletablerat folk i vårt svenska samhälle.

För Sverige är ju alltså ett mångkulturellt samhälle – om man med det helt enkelt menar att folk med rötter i olika delar av världen lever här tillsammans, med olika religion, olika sorters högtider att fira, olika sorters matlagningskonst och olika musikaliska traditioner. Och att det fungerar alldeles utmärkt.

Om det är det man menar med mångkultur, och tycker att det som sagt fungerar alldeles utmärkt, så är det klart att man upprörs, och undrar vad människan menar, när Nyamko Sabuni i en intervju säger att ”mångkultur är inte något att eftersträva”.

För om ”mångkultur” innebär friheten för människor att välja sin livsform, sin religion, sin mat och sin musik så är det självklart något att eftersträva.

Men var det alltså i den bemärkelsen Sabuni använde begreppet ”mångkultur”?

”Begreppet ”mångkultur” är – lika litet som exempelvis ”liberalism” eller ”socialism” – något entydigt definierat.”

Jag tror inte det. Begreppet ”mångkultur” är – lika litet som exempelvis ”liberalism” eller ”socialism” – något entydigt definierat.

”Kultur” är i sig självt ett mångtydigt ord. Det kan syfta på konstnärliga verk och aktiviteter, som litteratur och teater. Det kan mer allmänt syfta på bildning och humaniora.

Och det kan handla om sociala normer och levnadsmönster – sättet att hälsa, synen på kvinnors yrkesarbete eller plikten att upprätthålla religiösa traditioner.

Läser man intervjun med Sabuni är det uppenbart att det är den senare innebörden, de (tvingande) sociala normerna för hur folk ska bete sig som hon syftar på. Och det hon inte vill ha är en ”mångkultur” som i praktiken innebär parallellsamhällen, utan inbördes kontakt och med mycket olika grundläggande värderingar.

Om man följt Sabuni under hennes statsrådstid vet man att hon arbetat mot sådant som hederskulturens begränsning av kvinnors frihet, mot religiösa friskolor och mot könsstympning. Det förefaller mig högst sannolikt att de kulturella mönster hon inte vill ha är de som handlar om begränsning av kvinnors liv, av religiösa eller traditionella skäl. Det hon säger sig vilja ha, det som ska prägla hela samhället är ”värden som vi kämpat för under lång tid: jämlikhet, jämställdhet, och respekten för varandra”.

För min del instämmer jag helt och hållet i den formuleringen.

Och det känns faktiskt litet märkligt att DN anser sig nödgad att ta Sabuni i upptuktelse för att hon uttryckt sig oliberalt: ”Det är inte staten eller något politiskt parti som ska avgöra hur du klär dig, vad du äter eller vilken gud du tror på. Du bestämmer själv vilka dina identiteter är”.

Javisst. Men, som sagt, det Sabuni ägnat sig åt, det är ju att bekämpa den sorts ”mångkultur” som innebär att män, eller patriarkala traditioner, bestämmer åt kvinnorna hur de ska klä sig, vem de ska gifta sig med, hur mycket de får röra sig utomhus, vem de får umgås med, och så vidare.

Och det är väl i hög grad just en liberal kamp? Hur är det förresten, är inte förbud mot religiösa friskolor och kamp mot hederskulturens kvinnoförtryck en av punkterna i januariavtalet mellan S, C och – just det, Liberalerna?

”Hela debatten om migration, integration, ”svenska värden” och ”mångkultur” är hopplöst infekterad.”

Hela debatten om migration, integration, ”svenska värden” och ”mångkultur” är hopplöst infekterad. Ryggmärgsreaktioner på enkla signalord styr tolkningarna av vad folk säger, inte en kontroll av vad de faktiskt menar. Den reflekterande diskussion som är höggradigt nödvändig kring de komplexa frågor som integrationspolitiken ställer, den blir inte av.

För mångfald och mångkultur i all ära – alla inslag i dagens mångfald är inte försvarbara från frihetliga och liberala utgångspunkter.

Det finns kulturella uttryck, i meningen uttryck för bestämda sociala normer och livsmönster, som inte är förenliga med de liberala friheter som DN förordar, och som inte går ihop med värden som jämlikhet, jämställdhet och respekt för varandras frihet.

Att hantera det utan att för den skull skapa konfrontation och stöta bort dem vars värderingar man vill påverka kräver ordentlig eftertanke.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm