Anne-Marie Lindgren: Ojämlika samhällen är inte till nytta för någon

Foto: News Øresund – Johan Wessman

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jag ser/hör att resultatet i Europavalet på några håll lett till frågan ”är vi längre ett arbetarparti?”. Den kanske kan tolkas på två sätt.

En tolkning är att frågan är retorisk, och ironisk, och egentligen betyder ”vi är inte längre ett arbetarparti”. En annan tolkning är att den är litet vilsen – vi kanske inte längre kan vara ett arbetarparti, men vad ska vi då vara i stället?

Det enkla svaret på det torde vara ”ett medelklassparti bland flera andra, med fortsatt sjunkande siffror ner mot 20-procentsnivån”.

Känns inte så intressant…

Perspektivet i dag är det rakt omvända mot debatten under alliansåren. Då var bekymret hur S skulle vinna väljare inom storstädernas medelklass. Det har vi i och för sig gjort nu, men på låga nivåer (under 25 procent i både Stockholm och Göteborg i riksdagsvalet, under 20 procent i EU-valet). Det är inte tillräckligt för att kompensera den massiva förlusten av väljare i LO-grupperna och utanför storstäderna.

Så nu är bekymret i stället hur vi ska vinna tillbaka dem.

Den frågan rymmer mer än ”bara” en önskan om fler socialdemokratiska väljare. Det handlar om att återskapa de bredare majoriteter som gör politiken stabil – och bryter utvecklingen mot den polarisering som skapar farliga spänningar i samhället.

Och det handlar om det enda som verkligen garanterar att SD inte kan få något avgörande inflytande över svensk politik – nämligen att ta tillbaka väljare från dem. För det är alltså till SD som en god del av de flyktande LO-väljarna har gått.

Knappast för att de är rasister eller nazister. Utan för att så mycket i de senaste decenniernas utveckling just för LO-grupperna inneburit ett antal av osäkerheter och försämrade villkor – på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, i sjukförsäkringen, i samhällstjänster som sjukvård och äldreomsorg – och att många börjat misstro socialdemokratins vilja att att ta tag i de problemen.

Då letar man efter partier som åtminstone verkar se att det finns problem, låt vara med fel förklaring till dem.

”Debatten om varför SD och liknande partier ökar i så många länder har onekligen förändrats.”

Debatten om varför SD och liknande partier ökar i så många länder har onekligen förändrats. För några år sedan dominerade fortfarande invandringsmotstånd och främlingsfientlighet förklaringarna. I dag inser allt fler att det finns sociala och ekonomiska förklaringar (som dessutom också bygger under invandringskritiken).

Och att det inte går att bekämpa högerpopulismen om man inte gör någonting åt de faktorerna.

Så i det perspektivet handlar det ju om att det behövs ett arbetarparti – eftersom det är arbetargrupperna som faktiskt, i litet olika former, förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling.

Men samtidigt – det handlar ju i grunden om det som kallas likvärdighet, och som alla (åtminstone officiellt…) tycker är viktigt, och eftersträvansvärt. Alla ska ha samma rätt till bra skola, alla barn ha rätt till bra förskola, alla ska ha möjlighet till en egen bostad och alla ska ha rätt till sjukvård och kunna lita på att äldreomsorg finns den dag man behöver den.

Och folk ska inte behöva riskera hälsan, än mindre livet, på sin arbetsplats, och inte behöva stressa sönder sig för att klara arbetsuppgifter som skulle kräva fler anställda för att kunna utföras ordentligt. Arbetstider och arbetsscheman ska vara sådana att alla i rimlig grad kan planera sin egen tid, och veta hur stora inkomster man kommer att ha nästa månad.

Visst är detta arbetarintressen – eftersom det är arbetarna som drabbas hårdast, när de här rättigheterna och möjligheterna inskränks.

Men det är, för det första, inte bara arbetare som drabbas. Sjuksköterskor, barnmorskor, socialsekreterare, lärare och poliser har precis samma problem som Kommunals undersköterskor, eller Sekos bussförare, med för hårda krav i förhållande till resurserna att möta dem.

De ekonomiska svårigheterna att skaffa bostad i storstäderna, med långa köer och skenande priser, drabbar långt in i medelklassen. Bristande resurser till hemtjänsten kan de som har litet bättre pension kompensera med hjälp av rutavdrag, men att kompensera för bristen på äldreboenden klarar man bara i de högsta inkomstskikten.

Och framför allt – den samhällsoro och de motsättningar mellan olika grupper som skapas ur de här bristerna och växande klyftorna, den drabbar alla.

”Ojämlika samhällen är inga bra samhällen.”

Ojämlika samhällen är inga bra samhällen. Det är vad de senaste decenniernas utveckling lär oss. I den mån vi tycker oss tjäna på urholkad samhällsservice i ett avseende, alltså sänkta skatter, förlorar vi i ett eller flera andra. Det går inte att bygga välstånd för vissa grupper till priset av hårdare arbetsliv eller sämre ekonomisk trygghet för andra.

Visst, att vända dagens utveckling kräver i vissa fall åtgärder som de som gynnats mest ekonomiskt förmodligen inte kommer att gilla – skatter behöver höjas, ränteavdrag ses över, ett antal andra avdrag avskaffas, och så vidare.

Men om vi inte vågar det kommer så många andra grupper att ogilla det som då blir följden att effekterna kan bli djupt obehagliga.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm