Anne-Marie Lindgren: Värderingar är inte nog – det krävs riktiga åtgärder

Foto: Jan Söderström/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Europavalet, ja, vad ska man egentligen säga om det?

Att åtminstone den debatten här i Sverige handlade väldigt litet om EU och väldigt mycket om inrikespolitik?

Att valresultatet totalt inom EU tydligt avspeglar ett ökande väljarintresse, och högst sannolikt en ökande väljaroro, för miljöfrågorna? Men att det övrigt också mer speglar inrikespolitiska faktorer – olika för olika länder – än EU-frågor?

Att det svenska valresultatet följer partiernas ställning i de vanliga opinionsmätningarna så nära att man lika gärna kan knycka någon kommentar om dem, nämligen att det står rätt stilla i opinionen?

Och vad ska man egentligen dra för slutsatser av detta?

Flera kommentatorer menar att det blåser högervindar i Europa.

Ja, jo. Fast kan man verkligen se att valet var någon form av kraftmätning mellan höger och vänster? Var inte vänsteralternativen redan från början för svaga?

Om jag nu absolut ska formulera en mer generell kommentar så handlar vindarna i Europavalet främst om en misstro mot de klassiska stora partierna, både till höger och vänster, och om ett letande efter något som verkar vara alternativ.

De högernationella partierna har redan hunnit befästa sin position som anti-etablissemangspartier, och det bar dem det här valet också – fast faktiskt inte lika mycket som många prognosmakare räknat med/varit rädda för. Särskilt förvånande är de relativt höga siffrorna alltså inte. Men man kan påpeka att även andra partier, partier som inte uppfattas som lika ”belastade” av regeringsansvar för den typ av politik som präglat de senaste decennierna, också haft framgångar.

Jimmie Åkesson jublar över SDs resultat, som förvisso ligger över resultat i förra EU-valet. Men deras väljarandel är samtidigt lägre än både i riksdagsvalet och de senaste opinionsmätningarna.

Det är visserligen vanskligt att jämföra siffror från riksdagsval respektive EU-val, eftersom det är så stor skillnad i valdeltagande. Siffrorna kan med andra ord påverkas av att mobiliseringsgraden är olika hög hos olika partier. Dock tycker jag man vågar dra slutsatsen att SD knappast tagit ytterligare andelar av väljaropinionen i dag utan rör sig på ungefär samma nivå man nu ganska länge legat på.

”…trots den tydliga kampanjen mot just högerpopulismen i den nyss avslutade valrörelsen så bet det lika litet på SD-väljarna som det gjort förut.”

Men att man ligger kvar på ungefär samma nivå som tidigare säger förstås också att trots den tydliga kampanjen mot just högerpopulismen i den nyss avslutade valrörelsen så bet det lika litet på SD-väljarna som det gjort förut.

Och där vill jag bara upprepa det som jag brukar säga om detta. Att det naturligtvis är sant att kampen mot högerpopulismen ytterst handlar om centrala demokratiska värden, men att det inte räcker att lyfta fram själva värdena.

Det handlar snarast ännu mer om att ta göra någonting åt de faktorer i samhällsutvecklingen som får att folk så intensivt letar efter alternativ till de klassiska, demokratiska, partierna – och kanske rent av börjar tvivla på demokratin.

En sådan faktor är uppenbart det som kallas spänningen centrum-periferi, alltså de växande regionala skillnaderna. Den spänningen är märkbar i många EU-länder, även Sverige, och den syns i resultaten både i riksdagsvalet och Europavalet.

Det finns tydliga regionala mönster i stödet för de högernationella partierna – de får inledningsvis sina framgångar i mer eftersatta regioner, och det dröjer innan de kan etablera sig i storstäder och tillväxtregioner. Med tiden växer de en del även i större städer, men är fortfarande tydligt starkast utanför de större städerna.

Vi har det omvända regionala mönstret för socialdemokratin. Vi går – kraftigt – tillbaka i icke-tillväxtregioner, och det är de delar av landet där vi förut varit mycket starka. Vi ökar, inte lika påtagligt, i storstäderna. Fast också där finns en skillnad – vi tar främst röstandelar i mer gynnade områden, men sjunker många gånger i de mer utsatta. Ett försiktigt antagande kan vara att det tydliga ställningstagandet mot SD drar väljare i ner etablerade områden, medan det inte räcker i områden som känner sig övergivna av utvecklingen.

Ökningen i storstäderna är i och för sig glädjande, men det handlar, dessvärre, om en ökning från låga nivåer som även med denna ökning inte hamnar särskilt högt – Stockholm 18,8 procent (23,8 i riksdagsvalet) och Göteborg 18,6 (23,7 i riksdagsvalet). Det kompenserar inte förlusterna i andra delar av landet, vilket märks på resultaten totalt.

Förklaringen ligger kanske i det som Johan Danielsson, den särskilda LO-kandidaten, konstaterade på valvakan: Folk gillar vårt budskap, men de har varit besvikna på oss så länge att de inte längre litar på oss.

Valresultatet kunde ha blivit värre, både nu och i höstas, javisst. Och utan alla fantastiska valarbetare skulle de förmodligen också ha blivit det.

Men låt oss vara ärliga och erkänna att resultaten också kunde ha varit bättre.

Och då säger jag återigen som jag brukar, kärnfrågan handlar om att vinna tillbaka LO-grupperna. För utan dem kommer våra valresultat inte att bli så väldigt mycket bättre än så här.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm