Anne-Marie Lindgren: Vi måste prioritera bland välfärdens åtaganden

Foto: Martina Huber

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Utsikterna för den kommunala ekonomin under kommande år är inte så ljusa.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) beräknar i sin senaste prognos att det strukturella underskottet för den kommande mandatperioden hamnar på 43 miljarder.

Regeringen med samarbetspartner har visserligen utlovat att ”förstärkningen av de allmänna bidragen till kommuner och landsting fortsätter i jämn takt”. Men de belopp som hittills anvisats, och som nämns i debatten, ligger rätt långt under den summan.

För några kommuner kan läget bli akut redan i år, för ytterligare ett antal de närmaste åren.  Och även där det inte finns risker för akuta kriser pågår ett arbete med att anpassa kostnaderna till de beräknade intäkterna – eller i klartext, skära ner.

För det är alltså den bistra verkligheten på väldigt många håll – behoven av de välfärdstjänster kommunerna ansvarar för ökar mer än vad de beräknade intäkterna gör.

Det har att göra med det där som kallas ”demografisk utveckling”. I klartext handlar det om att de åldersgrupper som drar de största välfärdsutgifterna – det vill säga barn och äldre – ökar, utan att det på motsvarande sätt ökar skatteintäkterna. Situationen skiftar givetvis mellan olika kommuner, men den övergripande bilden är, som sagt, inte ljus.

Och medan problemen naturligtvis är störst i utflyttningskommuner med en hög andel icke-förvärvsarbetande äldre, och dessutom vikande arbetsmarknad, så är det inte så enkelt som att det bara är glesbygdskommuner som har svårigheter. Det finns flera större tätorter med på listan över dem med nära nog akuta problem.

Det betyder att diskussionen om välfärdens fortsatta finansiering är högaktuell. Det betyder i sin tur att det finns skäl att ägna en hel del tankar åt hur vi ska föra debatten om de nödvändiga omprövningar som det här läget kräver.

Vi har, egentligen, haft en oerhört märklig debatt om välfärdspolitikens lika åtaganden under rätt många år.

Å ena sidan har det gång på gång sänkts skatter och införts ständigt nya skattesubventioner – en politik som januariavtalet, dessvärre, fullföljer.

Å andra sidan görs det utfästelser om nya stora utgifter antingen för att reparera brister i välfärden, höja lönerna för flyende yrkesgrupper eller rent av genomföra nya reformer.

Men sänkta skatter och ökade utgifter går helt enkelt inte ihop.

”Vi behöver, med andra ord, en mycket nyktrare debatt. En debatt som på allvar handlar om att alla välfärdsåtaganden måste betalas – och att det som finns att betala med, det är skatter, i någon liten mån även avgifter. Som aldrig räcker till allting.”

Vi behöver, med andra ord, en mycket nyktrare debatt. En debatt som på allvar handlar om att alla välfärdsåtaganden måste betalas – och att det som finns att betala med, det är skatter, i någon liten mån även avgifter. Som aldrig räcker till allting.

Därför är det nödvändigt att prioritera. Och det är inte bara ”politikernas” uppgift – det är medborgarnas.

Det är givet att medborgarna har olika åsikter vad som ska prioriteras. Det är lika givet att människor reagerar negativt på förändringar som påverkar dem själva negativt. Men som medborgare, och skattebetalare, måste vi faktiskt acceptera att det inte går att prioritera allting. Och att det inte bara handlar om politiker som ”inte begriper”, när något måste läggas ner, eller en ökning inte kan göras.

Jag noterar här att några av våra socialdemokratiska kommunalråd, som sliter med att klara sina budgetar, har börjat tala klarspråk på den här punkten: Pengar räcker inte till allt. Ibland måste man därför, dessvärre, förändra, ta bort, skära ner.  Och visst har alla rätt att vara kritiska mot specifika nedskärningsförslag – men då har man också ansvaret för att komma med alternativ.

Det är ett bra anslag – för det är demokratiskt viktigt att involvera medborgare och skattebetalare i den här svåra diskussionen om bästa sättet att använda begränsade resurser.

Vi kan inte klara välfärdens finansiering utan skattehöjningar, det vet alla ekonomer, och det behöver också göras klart för medborgarna (och borgerliga politiker). Men det finns gränser för hur mycket skatter – inte minst kommunalskatter – kan höjas.

Här kommer organisationsfrågor in – exempelvis möjligheten av samordningsvinster kommuner emellan genom att gå ihop kring viss gemensam administration och dylikt. Och visst, att skära ner på dagens överdrivna kontroll- och utvärderingsraseri kan säkert frigöra en del resurser.

Men det finns ett bredare perspektiv som också måste uppmärksammas.

I dag pågår en tämligen omfattande överföring av pengar från offentligt finansierad välfärd till privat, i form av en ständig ökning av antalet subventionsberättigade så kallade hushållstjänster. Men är det försvarbart, med mångmiljardbelopp till privat hemservice som främst används av hushåll som också fått de största inkomstskattesänkningarna, samtidigt som kommunerna måste skära i hemtjänst och barnomsorg?

Är det rimligt med etableringsregler för privata skolor och vårdmottagningar som innebär att kommuner och regioner i praktiken inte kan kontrollera kostnaderna – och där man kan hamna i situationen att behöva betala för nya privata etableringar samtidigt som man måste skära i andra kommunala åtaganden?

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm