Anne-Marie Lindgren: Plötsligt är globaliseringens förlorare viktig väljargrupp

Foto: Linn Malmén/TT

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

”Nya moderaterna” slog igenom med glada utrop om förnyelse och modernisering några år efter katastrofvalet 2002.

Stämpeln som överklass- och arbetsgivarparti skulle bort; politiken skulle inte baseras i specifika klassintressen utan i sakliga analyser av den svenska ekonomins problem.

Hur pass stor förnyelsen på den punkten verkligen var kan förstås diskuteras. Uppfattningar om vad som som är sakligt befogat tenderar alltid att bestämmas av infallsvinkeln, och den formas i sin tur av värderingar – och intressen.

De stora skattesänkningarna under Alliansens tid likaväl som de stora försämringarna av sjukförsäkring och a-kassa är synnerligen traditionell högerpolitik. Och man släppte för all del kravet att avskaffa LAS, men i stället såg man ju till att luckra upp den bakvägen.

Men visst, framtoningen var annorlunda; onekligen riktade partiet in sig mot fler grupper än den traditionella överklassen.

De kallade sig ”nya arbetarpartiet” och tog en del missnöjda LO-väljare, men det var snarare den urbana, välutbildade medelklassen som var riktmärket; de rena arbetsgivarintressena tonades ned och den nya tidens professionella lyftes fram mera.. Eller annorlunda uttryckt, de grupper som var globaliseringens vinnare, med deras betoning av ekonomisk frihetlighet, rörlighet och valfrihet.

Alla försäkrade att denna förändring var på allvar och skulle bli bestående.

Och bestående blev den ju – i knappt femton är, närmare bestämt.

För nu tänker inte M vara nya längre. Nu längtar de tillbaka till Gösta Bohmans dagar.

Man kan naturligtvis fundera över hur pass förankrad den Reinfeldtska förnyelsen egentligen var i de djupa moderatleden. Den var onekligen inte ett resultat av ett medlemstryck, och i den meningen saknade förnyelsen riktig substans. När den inte längre räckte för att vinna val dunstade den bort.

Men det går att hitta mer djupliggande förklaringar, förklaringar som handlar om ett radikalt förändrat samhällsklimat från de första åren på 2000-talet till det sista året på dess andra decennium. Den stora finanskrisens år, 2008, kan ses som en vattendelare.

Fram till dess var det globaliseringens, och marknadsliberalismens, och hela den nya frihetlighetens, alla fördelar som dominerade debatten. För bilderna sattes av vinnarna på denna utveckling.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Finanskrisen lyfte fram förlusterna. Med den började insikten växa att det fanns något förrädiskt i det modernitetens skimmer som dittills omgett globalisering och marknadsliberalism.”[/blockquote]

Finanskrisen lyfte fram förlusterna. Med den började insikten växa att det fanns något förrädiskt i det modernitetens skimmer som dittills omgett globalisering och marknadsliberalism.

Efter Trump och Brexit började sedan både forskare, journalister och politiker att på allvar gräva i frågan varför högerpopulistiska, nationalistiska och allmänt konservativa uppfattningar hade sådan dragningskraft på väljargrupper som knappast skulle gynnas av högerpolitik. Vad de hittade var, återigen, grupper som förlorat på marknadsliberalism och globalisering.

Och plötsligt var det inte längre globaliseringens vinnare – den urbana, välutbildade, framgångsrika medelklassen – som var den intressantaste väljargruppen.

Utan förlorarna, de där som hade börjat leta alternativ som inte kändes demokratiskt pålitliga.

Reinfeldtmoderaterna kallade sig liberalkonservativa. Det fick de väljare som förlorade på liberalismen och såg konservatismen som botemedlet att ge sig av till SD (och nu när M i stället blir mer konservativt försvinner de väljare som mest såg till det liberala).

Litet kan det påminna, faktiskt, om läget för socialdemokratin.

S konstaterade i 2006 års valanalys att arbetarväljarna inte längre räckte för valseger utan att det krävdes inbrytningar i framför allt storstadsmedelklassen. Vilket förstås är helt korrekt. Men den underliggande slutsatsen var att arbetarväljarna hade man ändå, oavsett politik.

Så det ledde till en försiktighet i frågor som var viktiga för LO-grupperna men som möjligtvis eventuellt kunde tänkas stöta bort väljare i storstädernas villaförorter.

Och så försvann arbetarklassväljarna. I huvudsak till SD.

I årets valanalys heter det att ”det för socialdemokratin är ”av avgörande betydelse att stärka ställningen bland LO medlemmar”…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm