Anne-Marie Lindgren: S behöver en strategi för sitt arbete i riksdagen

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

I sitt valprogram listade S ett antal åtgärder – 14 stycken, om jag räknar rätt – för bättre arbetsmiljö och bra villkor i arbetslivet.

Ingen enda av de punkterna finns med bland de 73 som C, L och MP enligt januariavtalet ska genomföra i samverkan med socialdemokratin. Åtminstone två punkter – löftet om ändrade turordningsregler och slopandet av kravet på kollektivavtal för nystartsjobb – snarast strider mot S-kravet att den svenska modellen inte ska avvecklas, utan utvecklas.

Det finns i och för sig ingenting i avtalet som förbjuder regeringen att lägga fram egna förslag kring de här 14 punkterna. Men någon garanti för stöd från vare sig C eller L finns inte.

Så här har vi en socialdemokratisk strategifråga: Ska regeringen gå fram med de här förslagen, trots risken för nederlag? Ska regeringen avstå men låta socialdemokratiska riksdagsledamöter motionera om dem?

Eller ska S helt släppa frågorna i regerings- och riksdagsarbetet? Och överlåta på partiorganisationerna och facket att driva opinion för dem med sikte på valet 2022?

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det kan finnas en poäng i att lägga fram förslag som tydligt visar var S står, och låta borgerligheten visa var den står.”[/blockquote]

Det kan finnas en poäng i att lägga fram förslag som tydligt visar var S står, och låta borgerligheten visa var den står. Men risken finns ju att det blir ett irritationsmoment i förhållande till C och L, som kan gå ut över samarbetet även i andra mindre laddade frågor.

Att låta bli att göra något är å andra sidan förknippat med risker att tappa väljare i traditionella S-grupper, utan att det kompenseras av några vinster i andra grupper.

Det här är ett tydligt exempel på de strategiproblem som socialdemokratin har att ta ställning till, nu när vi leder en regering som bara i begränsad utsträckning kan driva socialdemokratisk politik och i vissa fall måste driva borgerlig: hur hitta andra vägar att trovärdigt driva opinion för socialdemokratiska idéer och socialdemokratiska förslag?

För det måste vi alltså göra, om vi vill nå ett bättre valresultat 2022 än i höstas.

Det finns, givetvis, en hel del i januariavtalet som är bra från socialdemokratisk utgångspunkt. Det finns också en hel del som är mycket svårsmält. Det finns en del som mest är slöseri med pengar, som alla nya förmåner för företagen och alla nya rutavdrag. Och det finns en del som är otillräckligt eller direkt feltänkt i förhållande till de problem som väntar, exempelvis kommunernas ekonomi och bostadspolitiken.

Så sammantaget är inte 73-punktsprogrammet något att vinna valet 2022 på.

Regeringssamarbetet står dessutom på ganska skakig grund. MP och L är illa ute i opinionen och verkar tämligen vilsna internt. C tycks mest längta efter att få återvända till Alliansen.

Sannolikheten för att något av partierna direkt ska bryta samverkansavtalet är kanske inte så stor; de alternativ som finns har redan hunnit prövas och befunnits orealistiska. Extraval torde ingen vara road av.

Den stora risken är något annat: en ovilja, eller oförmåga, att faktiskt samarbeta kring konkretiseringen av januariavtalet. Och kanske ännu mer så när det gäller de nya problem som dyker upp under alla mandatperioder, varav långt ifrån alla kommer att vara lätthanterliga.

Det finns många risker för voteringar där partier, likt förra årets budgetomröstning, lägger ner sina röster så att beslut går igenom med bara minoritet bakom sig. Eller beslut som sammantaget inte går ihop, därför att majoriteterna skiftat mellan voteringarna i enskilda frågor

Hur mycket av sådana omöjligheter ska socialdemokratin egentligen ta på sig att ansvara för?

S måste ha beredskap för sådana frågor. Vi ska, självklart, göra det bästa möjliga av de villkor som råder för regeringssamarbetet. Men vi ska inte låtsas att de villkoren är enbart gynnsamma. Och dra slutsatsen att partiet och partiverksamheten måste formas efter andra linjer än dem som gäller för regeringen.

Det är många som konstaterat det. Men hittills har mycket litet gjorts för att forma de linjerna, och dra igång den strategidebatt som faktiskt måste föras inför de kommande åren.

En sådan fråga handlar, som sagt, om vilka förslag som socialdemokratin ska lägga i riksdagen – med syfte att markera just socialdemokratisk politik.

En annan fråga är hur vi som parti ska formulera den linje partiet ska driva i den stora skatteöversyn som aviserats i januariavtalet. Den frågan bör inte avgöras enbart av finansdepartementets direktivskrivare – den är djupgående politisk, sannolikt partiskiljande och avgörande för rätt mycket av framtidens välfärd.

En tredje fråga är vinsterna i välfärden. Här har regeringen, och med det väl även socialdemokratiska riksdagsledamöter, förbjudits att agera under mandatperioden. Dock har ju inte vinstproblemet försvunnit i och med det, så frågan är hur partiet ska tackla det – för något förbud för partiet att diskutera frågan ska inte accepteras.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är inte enkelt att balansera partiets rätt till självständig debatt mot regeringens behov av stöd i sitt ingalunda lätta arbete, men vi är faktiskt tvungna att hitta en väg.”[/blockquote]

Okej, det är inte enkelt att balansera partiets rätt till självständig debatt mot regeringens behov av stöd i sitt ingalunda lätta arbete, men vi är faktiskt tvungna att hitta en väg. Och ju förr vi börjar den diskussionen, och ju förr partiledningen signalerar att detta är nödvändigt, desto större möjlighet att faktiskt hitta en väg som för fram till ett starkare valresultat 2022.

Den nuvarande försiktigheten håller inte.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm