Anne-Marie Lindgren: Skattediskussionen borde börja i finansieringsbehovet

Foto: Martina Huber/Socialdemokraterna

Finansministrars ämbetsplikt är att kärvt realistiskt påpeka att reformer, hur goda och ädla och ideologiskt motiverade de än må vara, alltid måste betalas.

Inte bara nya reformer, för övrigt. Även redan gjorda reformer kräver löpande tillförsel av pengar för att fungera som tänkt.

Och i takt med att kraven på dessa redan gjorda åtaganden ökar, exempelvis för att befolkningen växer, ökar resursbehoven.

Så häromveckan såg sig Magdalena Andersson föranlåten att påpeka att den omfattande skattereform, som aviseras i januariavtalet, inte bara kan handla om skattesänkningar. Med tanke på ett antal andra uttalanden från vissa partiledare bakom januariavtalet var det ett välkommet påpekande.

För det är rätt mycket som skatterna har att betala, och det kommer att bli än mer i framtiden. Alldeles särskilt så om de många utgiftshöjande förbättringar som utlovas i avtalet ska kunna bli verklighet…

Socialdemokratin har länge krävt en omfattande översyn av skattesystemet. Att åtminstone halva den forna Alliansen nu också är beredda att medverka till en sådan hör till det positiva i januariavtalet.

Fast litet undrar jag över det kloka i att genomföra ett antal nya ändringar som bara trasar sönder ett redan trasigt skattesystem ännu mer. Och som skapar ännu fler hinder för en – någorlunda – rättvis och rationell omläggning.

För förändringarna handlar alla om skattesänkningar. Och sådana är, visar all erfarenhet, mycket svåra att ta tillbaka. Inte bara för att det är impopulärt utan för att folk och företag anpassat sin ekonomi till dem på ett sätt som inte är okomplicerat att bryta.

Så ska man höja en tidigare sänkt skatt måste det oftast kompenseras med sänkning av någon annan, eller med höjda bidrag av något slag. Det känns onödigt att dra på sig ännu fler sådana kompensationskrav genom att strax före omläggningen sänka ännu flera skatter…

En del av de nu föreslagna skattesänkningarna är nämligen av det slaget att de, av rena effektivitetsskäl, bör tas tillbaka. Framför allt gäller det utfästelserna om gynnsammare beskattning av växande små och medelstora företag, tydligtvis via sänkta arbetsgivaravgifter. Det finns redan gott om erfarenheter, från såväl Sverige som andra länder, att sådana generella sänkningar har ytterst marginella effekter för jobben, samtidigt som de drar stora kostnader – för stora, satt i relation till effekterna.

Och hur sänkt värnskatt, ökade rutavdrag och ”förenklade 3:12-regler” går ihop med kravet att skattereformen ska bidra till att minska de ekonomiska klyftorna är svårbegripligt. Men okej, det kan kanske få bli ett utredningsförslag att återinföra värnskatten och skärpa rutreglerna?

Avtalet räknar upp ett antal utgångspunkter för skatteomläggningen. Nio sådana krav på hur skatterna ska tas ut och vilka syften man ska uppta med själva skattetekniken slås fast innan man, närmast som en eftertanke, säger att den ska ”långsiktigt trygga välfärden”.

Men nu är det ju finansieringen av välfärden – plus vissa kollektiva nyttigheter, som rättsväsende och infrastruktur – som är anledningen till att vi alls tar ut skatt? Borde det inte vara med en kartläggning av finansieringsbehoven, som hela diskussionen borde starta?

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Utgångspunkten måste vara att hitta den sammansättning av olika sorters skatter som är mest rationell med hänsyn till både finansieringsbehovet och beteendeeffekterna.”[/blockquote]

Skatter påverkar förvisso människors beteenden, och somliga skatter har större betydelse i det avseendet än andra. Men det är samtidigt effekter som måst vägas mot effekterna av, exempelvis, underfinansiering av sjukvården, eftersatt järnvägsunderhåll eller otillräckliga satsningar på kompetensförstärkning inom arbetslivet.

Och då kan man inte ha som utgångspunkt att somliga skatter absolut måste undvikas (typ fastighets-, arvs- och förmögenhetskatter), att andra måste sänkas (typ statlig inkomstskatt) eller att höjda miljöskatter krona för krona ska bytas mot andra skattesänkningar. Utgångspunkten måste vara att hitta den sammansättning av olika sorters skatter som är mest rationell med hänsyn till både finansieringsbehovet och beteendeeffekterna.

SKL bedömer behovet av nya resurser för själva välfärdssektorn till 62 miljarder, och behovet av personalökningar till omkring 400 000.

Det är både mycket pengar och mycket folk.

Det är, som vår finansminister påpekar, inte möjligt att möta de kraven med idel skattesänkningar. De flesta som kan skatter, däribland alla som stod bakom 1990-talets stora omläggning, påpekar dessutom att skattekvoten måste upp – inte ner.

Så för att återvända till det där med sänkta arbetsgivaravgifter och breddade rutavdrag – ska vi verkligen minska rekryteringsbasen för den offentliga välfärden genom att subventionera jobb för den privata?

Och ska vi försöka få jobben i näringslivet att växa genom dyra subventioner till företag som inte är bärkraftiga nog att betala sina egna personalkostnader?

Kanske klokare att använda pengarna till att bygga ut välfärdstjänster som skola och sjukvård utanför storstadsregionerna, eftersom den sortens service faktiskt också har betydelse för privata företags etableringsbeslut? Och för att kunna rekrytera personal?