Anne-Marie Lindgren: Vinstintresse är en blind fläck för liberalismen

Foto: Pixabay

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det är ledorden för sjukvården. Diagnoser och behandlingar ska bygga på vad man faktiskt någorlunda säkert vet, inte bara på löst tyckande i största allmänhet.

Det skulle inte vara så dumt om samma utgångspunkter fick gälla för politiken.

Jovisst, politik handlar om värderingar. Alla partier vill, förvisso, inte uppnå samma saker och ser inte riktigt samma sorts samhälle framför sig.

Men när man nu har vissa bestämda idéer om vad man vill uppnå, är det ju klokt att använda sig av metoder som också leder dit. Och då är det klokt att ta del av både forskning och faktiska erfarenheter. Inom arbetsmarknadspolitiken, till exempel.

Arbetsförmedlingen ska, enligt januariavtalet, helt ersättas av privata aktörer. Det är ett borgerligt krav – eller ska vi i tidens anda kalla det liberalt? – som utgår från föreställningen om privata aktörers överlägsenhet över offentliga.

Det var med den föreställningen som 1990-talets privatiseringar såldes in. Sedan dess har både vetenskap och beprövad erfarenhet visat att den föreställningen inte håller. Ändå fortsätter den att styra politiken. Eller för att vara mer precis, liberala partiers politiska tänkande.

Bara några veckor efter januariavtalet kom slutrapporten från den arbetsmarknadspolitiska utredning, som jobbat i ett och ett halvt år just med frågan om reformeringen av Arbetsförmedlingen. Den konstaterade, bland annat, att privata aktörer inte visat sig vara mer effektiva än offentliga.

Strax efteråt konstaterade Lars Calmfors, en av landets mer kända nationalekonomer, att det inte finns något som tyder på att privata arbetsförmedlare är bättre än offentliga.

Och inte långt efter det säger förra moderata arbetsmarknadsministern Hillevi Engström – i TCOs tidning Arbetsvärlden – att det inte finns någon enkel organisatorisk lösning på de utmaningar arbetsmarknadspolitiken nu står inför, och att stora och snabba förändringar av organisationen bara riskerar att slänga ut barnet med badvattnet.

Intressant nog tillägger hon, om att alliansregeringen öppnade just för privata arbetsförmedlare, att ”vi hade en något naiv inställning till att alla ville göra gott”.

Och nej, det ville ju inte alla. Arbetsförmedlingen fick rent av tvärstoppa alla privata så kallade etableringslotsar, eftersom det inte bara förekommit mycket fusk, utan också direkt kriminalitet.

Denna naiva inställning har dessutom fått prägla reglerna för arbetskraftsinvandring, vilket just demonstrerats av SVTs Uppdrag granskning. Deras reportage handlade om unga vietnamesiska kvinnor som hämtas till Sverige för arbete på nagelvårdssalonger – formellt till kollektivavtalsenliga löner, men i praktiken tvingade att återbetala hälften till arbetsgivaren.

Det här reportaget handlade om en förhållandevis ny verksamhet i Sverige, men problemet med underbetalning och utnyttjade av importerad arbetskraft, som formellt tagits hit på korrekta villkor, är ingenting nytt. Fråga Byggnadsarbetareförbundet, till exempel. Eller Hotell- och restauranganställdas förbund.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Alla arbetsgivare är nämligen inte snälla och justa alldeles av sig själva. Vinstdrivande företag driver verksamhet för att, just det, göra vinst.”[/blockquote]

Alla arbetsgivare är nämligen inte snälla och justa alldeles av sig själva. Vinstdrivande företag driver verksamhet för att, just det, göra vinst. Att få betalt av kunderna på en nivå som bestäms av svenska förutsättningar – till exempel kollektivavtalade löner – men betala sina anställda på betydligt lägre nivå ger förstås goda vinster.

Så följaktligen kommer företag att ta chansen att agera på det sättet om det inte finns någon motpart, till exempel fackföreningar, som kan bevaka de anställdas intressen av korrekt lön och rimliga arbetsvillkor.

Eller samhälleliga kontroller, som stoppar den här typen av exploatering.

Apropå naivitet så har det bubblat upp en arg kritik mot spelbolagens milt talat aggressiva reklam, som inte alls följer de villkor som satts för deras licenser.

Men ärligt, vad hade man väntat sig? Vinstdrivande företag har som syfte att göra vinst. Vinst gör spelföretag på att fler människor spelar. Alltså kommer de att försöka locka fler människor att spela. De rent mänskliga, och sociala, riskerna är helt enkelt inte företagens sak – om de bekymrade sig om det skulle de förmodligen inte ens vara i spelbranschen…

Vinstintresse garanterar inte på något sätt uppfyllandet av andra intressen; vinst för företagen är inte självklart detsamma som vinster för andra aktörer i ekonomin.

Det är här liberalismens blinda fläck finns.

Och det är den blinda fläcken, uppenbart, som gör det så näst intill omöjligt att få borgerliga politiker att föra en sansad debatt om nödvändigheterna av motvikter till vinstintressena – fackliga eller samhälleliga – för att tillgodose de andra intressen, som också måste mötas för att vi ska ha ett välfungerande samhälle.

Istället skriks det alltför ofta om ”socialism” eller ”kommunism”. Det är nonsens.

Och, vad det beträffar, okunskap om vad marknadsekonomi egentligen är. Marknadsmodellen förutsätter nämligen balans mellan olika intressen – annars snedvrids det ekonomiska resultatet!

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm