Anne-Marie Lindgren: Vi måste få fler att inse betydelsen av jämlikhet

Foto: Maria Persson

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Med regeringsbildandet avklarat för den här gången, på ett program som får de jag känner att litet sammanbitet mumla ”jo men alternativet hade ju varit värre”, är det dags för socialdemokratin att fundera över hur vi ska hantera fortsättningen.

Och hur partiets roll i förhållande till regeringen ska vara.

En återkommande kommentar är att partiet måste kunna utveckla en egen socialdemokratisk linje, vid sidan av och oberoende av regeringspolitiken.

Jag delar den uppfattningen, som jag för övrigt framförde redan efter förra valet. Ett skäl är naturligtvis nödvändigheten av att mejsla fram ett tydligt socialdemokratiskt program inför nästa val; regeringspolitiken, för allt vad den kan komma att innehålla av bra delmoment, kommer inte att räcka. Ett annat skäl är att vi som parti behöver analysera hur vi ska orientera oss i dagens politiska landskap, där sådant som klimatkris, migration, högerpopulism och hot mot demokratin ställer helt nya krav på vår politik.

”Det finns många skäl att noga tänka igenom hur den här separationen mellan parti och regering ska se ut, så att vi kan få en konstruktiv diskussion om vår egen politiska linje.”

Men samtidigt är det inte enkelt att vara i opposition mot sig själv; det kan skapa trovärdighetsproblem både mot väljare och mot samarbetspartner. Det finns många skäl att noga tänka igenom hur den här separationen mellan parti och regering ska se ut, så att vi kan få en konstruktiv diskussion om vår egen politiska linje, utan att för den skull slita sönder våra företrädare som ska sköta regerandet. Med de villkor som råder för det.

I dagarna har en ny S-förening bildats, Reformisterna, med ett omfattande program inom sju olika sakområden.

Programmet har en tydlig udd mot den marknadsliberalism som präglat de senaste decennierna – med allt mer uppenbara brister och skevheter i samhällstjänsterna som följd. Internationell ekonomdebatt har blivit allt mer kritik mot utvecklingen, inte minst för att det finns samband med den växande högerpopulismen.

Så ja, det här är en debatt socialdemokratin bör ta tag i.

Reformisternas program är genomarbetat, uppenbart av folk som kan de olika sakfrågorna. Flera av avsnitten får sägas vara bättre sammanhållna än både M-KDs ”servettskiss” till statsbudget och av regeringspartiernas 73-punktsprogram med de inre motsägelser som präglar det.

Just ambitionen att lägga fram underbyggda förslag, som håller ihop med varandra, och inte bara komma med rena önskelistor, hör till det tilltalande i programmet. Många av förslagen är också bra eller tål åtminstone att fundera på, men allt är förstås inte invändningsfritt. Eller klokt.

Bostadsavsnittet, exempelvis, präglas av en svårartad övertro på möjligheterna av statlig planering, som får oss som var med på 70-talet att sucka litet uppgivet. Detsamma gäller alla tilltänkta samordningsråd under statsministern vid sidan av ordinarie organisation – de kommer inte att fungera. Den föreslagna finansieringen av det som kallas pensionslyftet håller inte. Och jag kan tänka mig ett stort antal åtgärder som i dagsläget är viktigare för att stärka de anställdas ställning i arbetslivet än skattesubventioner för personalgrupper som vill köpa sitt företag. Stärka facklig organisering och kollektivavtalens ställning, till exempel.

Men om det också finns mycket att ta vara på i programmet, undrar jag ändå om det är i de enskilda sakområdena vi ska börja. Visst, sakpolitik har varit socialdemokratins paradgren, inte minst då sakfrågor med koppling till ekonomi och social välfärd. Och sakfrågor bestämmer mycket av väljarnas val.

Men mottagligheten för förslag i sakfrågor bestäms av attityder och värderingar. Här har senaste decennierna inneburit tydliga förskjutningar. Marknadsideologin har påverkat också tänkandet.

”Alla tycker inte i dag att jämlikhet är bra, och det handlar inte bara om folk i Leif Östlings inkomstklasser.”

Alla tycker inte i dag att jämlikhet är bra, och det handlar inte bara om folk i Leif Östlings inkomstklasser. Kritiken mot ”bidragsberoendet” har fått genomslag, den gamla SAF-parollen ”satsa på dig själv” har blivit det självklara framgångsreceptet för många i de yngre generationerna, ”entreprenörskap” ett viktigare värdeord än ”solidaritet”, och så vidare.

Så vi behöver kanske ta denna övergripande debatt först, innan vi börjar tala om skattehöjningar?

Detsamma gäller om arbetslivet. Det är arbetsgivarnas infallsvinkel som dominerar den – förklädd till omtanke om ”entreprenörskap” och ”innovationer” – och får kraven på rimliga anställningsvillkor att framstå som förlegade och framstegsfientliga.

Vi behöver, menar jag, återerövra ett samhällsperspektiv i debatten – det faktum att vi alla är beroende av den omgivning vi lever i. Det sambandet har kommit bort allt mer i en tid som kraftigt betonar just individens rättigheter på bekostnad av de gemensamma.

Med effekten att somligas frihet förvisso ökat – medan andras minskat. Och skapat spänningar, som hotar också vinnarna.

Socialdemokratins styrka har varit förmågan att lyfta just de gemensamma intressena. Det är den kopplingen vi måste kunna göra också i fortsättningen; då räcker det inte att appellera till dem som redan vill ha mer jämlikhetspolitik.

Vi måste också få fler att inse betydelsen av det.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm