Anne-Marie Lindgren: Det är priset som styr på marknaden

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Vad är det man tror sig uppnå genom ”friare hyressättning” för nybyggda lägenheter, alltså möjligheten att göra högre vinster genom högre hyror?

Ja, uppenbart är idén att det ska öka bostadsbyggandet, enligt den vanliga marknadsekonomiska logiken att högre vinst lockar fler producenter. Det är i och för sig sant. Men för att de här högre vinsterna – och det högre byggandet – verkligen ska inträffa krävs att det finns konsumenter som kan och vill betala de högre hyrorna.

Det är ju den andra halvan av marknadsekonomin: köparens betalningsförmåga. Om priset hamnar över den nivå tillräckligt många kan och vill betala blir det inga vinster.

Alla bedömare konstaterar att hyrorna i nyproduktionen redan ligger på den nivå marknaden tål, det vill säga vad tillräckligt många tilltänkta hyresgäster kan betala. Att höja hyrorna över det är helt enkelt meningslöst, det är för få som kan betala dem (och de som skulle kunna köper i stället bostadsrätt, det är ekonomiskt mer fördelaktigt).

Alla byggföretag vet det; så ”friare hyressättning” skulle inte få dem att bygga mer.

”Det stora problemet i dag handlar om att det inte finns tillräckligt många lägenheter till hyror som alla de som faktiskt behöver bostad kan betala.”

Det stora problemet i dag handlar om att det inte finns tillräckligt många lägenheter till hyror som alla de som faktiskt behöver bostad kan betala. Det problemet löser man sannerligen inte genom ytterligare höjda hyror. Man bara permanentar det.

”Marknaden” klarar bara att tillgodose den efterfrågan som kan uttryckas i betalningsförmåga. Den klarar inte behov som inte kan byggas under med pengar. Hur angelägna de behoven än är.

Marknaden, det verkar alldeles för många av de som tror på dess undergörande förmåga glömma, styrs via prismekanismen. Producenterna vill ha ett pris som gör att de kan sälja tillräckligt mycket för att täcka tillverkningskostnaderna och ge en viss vinst. När det priset svarar mot dels betalningsförmåga, dels önskan att köpa, hos tillräckligt många konsumenter blir det affär.

Priset skapar i den meningen balans mellan tillgång och efterfrågan: det tillverkas så mycket som går att sälja för att producenterna med det ska få täckning för sina kostnader. Men de som inte kan betala det priset – de får alltså klara sig ändå.

Privata producenter behöver självklart täckning för sina kostnader, inklusive avkastning på sitt kapital och lön till sig själva – så under den nivån kan de inte sätta priset utan att till sist gå i konkurs. Det förklarar varför man inte kan, och aldrig har kunnat, överlämna åt ”marknaden” att ta hand om viktiga sociala tjänster, som skola och sjukvård. Där det av ett stort antal skäl – individens behov likaväl som samhällets – är orimligt att de egna ekonomiska resurserna ska avgöra tillgången.

Historiskt sett har stora delar av skola och vård skötts av icke-kommersiella aktörer, som kloster, kyrkliga församlingar eller välgörenhetsorganisationer. I modern tid, och i takt med den ekonomiska utvecklingen, har allt mer tagits över av stat och kommun.

Viktiga sociala tjänster har helt enkelt undandragits marknadens fördelningsmekanismer; tillgången har gjorts oberoende av betalningsförmåga. Bostaden är på samma sätt som skola och sjukvård en nyttighet avgörande för det egna livets villkor. Om stora grupper ställs utanför denna nyttighet uppstår det – vilket vi ser i dag – inte bara problem för individen, utan också rejäla samhällsproblem. Så det finns lika goda skäl för att undandra bostadssektorn från de rena marknadsmekanismerna som det finns för sjukvården.

Dessvärre verkar både ekonomer och borgerliga politiker totalt oförstående för att bostadsbyggandet inte kan hanteras enligt strikt marknadsekonomiska principer, eftersom det har en så oerhört stark social dimension. Det betyder inte att man kan bortse från att det handlar om mycket kostnadskrävande investeringar. Det eviga problemet för en social bostadspolitik är, och har alltid varit, att få de sociala och de ekonomiska kraven att gå ihop.

Problemet är inte lätt, men blir sannerligen inte enklare av att man förnekar det. En bra start för en lösning kan vara att se det i ögonen.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm