Rösträtten firar 100 år – Bildt: högern gick före

Det här är en nyhetstext. Det Aktuellt i Politikens nyhetsredaktion publicerar i tidning, på webb, i appar och i e-tidning ska vara relevant, sant, bekräftat och hålla hög kvalité. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

I dag måndag fyller den svenska demokratin 100 år.

– En fullständig seger för jämlikhetstanken, sa Hjalmar Branting i riksdagen 17 december 1918 när högern fick vika sig för de liberala och socialdemokratiska reformkraven.

Men enligt Carl Bildt var det högern som tog de viktigaste besluten och Heidenstam som gav rösträttsrörelsen glöd, inte arbetarrörelsen och kvinnorörelsen.

17 december 1918 beslutade riksdagen att införa politisk rösträtt för kvinnor och lika kommunal rösträtt samt att avskaffa den inkomstgraderade rösträtten.

Många politiska aktörer har reflekterat över att jubileet sker samtidigt som demokratin återigen utmanas, inte minst av antidemokratiska högerkrafter och populistiska ledare.

”Tillsammans lade man grunden till ett system som kunde hålla nationalismen i schack under 30-talet, och stod som garant för demokratiska värden… Extremhögern är på frammarsch, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Vi menar att det i detta läge återigen finns en särskild uppgift för liberaler och socialdemokrater att stå upp mot den utvecklingen”, skrev civilminister Ardalan Shekarabi (S) och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (L) i UNT i höstas.

Det ligger även en stark symbolik i att den allmänna rösträtten drevs igenom av Nils Edéns och Hjalmar Brantings liberala-socialdemokratiska regering, i strid mot högern.

Det var alltså nära att Sverige, nästan på dagen 100 år senare, hade fått en ny regeringsuppgörelse mellan socialdemokrater och liberaler i den förhandling som Stefan Löfven förde med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet för att hålla ytterhögern utan inflytande.

Högerns motstånd mot den allmänna och lika rösträtten har varit en pinsamhet för Moderaterna. Tydligast manifesterad i kritiken mot partiets idéprogram 2011, som skrev in ”kampen för rösträtten och mot apartheid” i Moderaternas historiska frihetskamp.

Debatten tog fart när Lena Hjelm-Wallén i AiP anklagade M för ”historieförfalskning”.

Läs mer: AiP / M-programmet är en historieförfalskning

Dåvarande partisekreteraren Sofia Arkelsten fick ta smällen, trots att bland andra Anna Kinberg Batra skrivit själva programmet.

Men den moderata alternativa historieskrivningen var inte ny. Även Carl Bildt hade som nyvald partiledare 1986 resonerat i samma banor, att högerpartiet Allmänna valmansförbundet, varit med om att införa rösträtten.

”Därför reagerar jag starkt mot en historieskrivning som i s-tappning börjar med Hjalmar Branting och i fp-version endast ligger till Karl Staaff… Det förblir en sanning att det var Arvid Lindmans högerministär som 1907 äntligen lyckades få igenom förslaget om allmän och lika rösträtt för män vid val till riksdagen – det viktigaste enskilda steget på Sveriges väg mot demokrati”, skrev Bildt i Expressen i september 1986.

Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i all ära men det var den konservative diktaren Verner von Heidenstam som hade gett rösträttskampen glöd, enligt Bildt.

Detta i ett svar till förre folkpartiledaren Per Ahlmark, som hade kritiserat Bildt hårt för att, i sitt installationstal som partiledare 23 augusti 1986 – där M-frihetskampen, den enskildes värn mot överheten, kopplades till den svenska folksjälen – bedriva en ”skamlös” och ”konsekvent historierevision”.

”När Staaffs folkvalda regering fälldes i borggårdskuppen 1914 – vilket politiskt parti var det som uppmuntrade kungen att ta ta strid mot parlamentarismen?

När liberalerna och arbetarrörelsen steg för steg drev fram allmän och lika rösträtt för män och kvinnor – vilken politisk gruppering var det som de först måste besegra?”, undrade Ahlmark.

I själva verket var det först efter åratal av motstånd som rösträtten drevs igenom.

Per T Ohlsson, som skrivit boken ”1918 – året Sverige blir Sverige”, beskriver det i Sydsvenskan som en reträtt under galgen.

”När liberalen Karl Staaff, Lindmans företrädare och vänsterns förste regeringschef, lade fram ett rösträttsförslag baserat på majoritetsval insåg högern att den var på väg att förlora kontrollen över riksdagen. Därav Lindmans partiella – och proportionella – reform.”

Riksdagsprotokollen avslöjar högerns motvillighet.

Ernst Trygger, högerns ledare i första kammaren, beskrev det som ”en tung plikt” att bifalla ett förslag om ”denna nästan måttlösa omgestaltning av vår författning”.

Arvid Lindman i andra kammaren, ”beklagade att propositionen hade arbetats fram ’på en ytterligt kort tid, som icke givit rådrum för den eftertanke, som dock ett dylikt viktigt förslag borde påkalla’.”

”Moderaterna må retuschera demokratihistorien bäst de vill, men hjältarna är och förblir Nils Edén och Hjalmar Branting”, skriver Per T Ohlsson.

Branting ägnade en stor del åt sitt tal i riksdagens andra kammare 17 december 1918 åt att förklara varför regeringen inte hade kört över högern helt på alla punkter – bland annat behölls tvåkammarsystemet. Han framhöll vikten av att detta beslut, i en revolutionär tid, kunde fattas med brett stöd, efter vissa kompromisser.

– Var och en förstår, vilka samhällsvärden man då skulle ha riskerat genom att välja den vägen, nära intill den inbördes sammandrabbningens avgrunder, istället för att vägen nu ligger öppen och klar fram till demokratins mål, sa Branting.

(Bilden ovan är från andrakammarsalen 1917.)

Han påpekade i sitt tal att svenska folket hade valt en riksdag där två tredjedelar stod bakom ”en radikal demokratisering” och en tredjedel var emot.

100 år senare finns en ny vattendelare i riksdagen, där två tredjedelar idag är emot en regering där Sverigedemokraterna ges inflytande och en tredjedel är för.

Faktum är att omröstningen i riksdagen 14 november 2018 där liberaler och socialdemokrater röstade nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister, beroende av stöd från SD, ägde rum på dagen 100 år efter regeringskommunikén om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Principbeslutet togs vid en extra inkallad ”urtima” riksdag. Beslutet bekräftades sedan av två ordinarie riksdagar 1919 och 1921, då kvinnor för första gången fick rösta i ett riksdagsval. 1922 tog de första fem kvinnorna plats i riksdagen, däribland sömmerskan Agda Östlund (S) och fotografen Nelly Thüring (S).

Branting var ordförande i det utskott som sydde ihop riksdagsbeslutet. Han avslutade sitt historiska tal i riksdagen 17 december 1918 högtidligt:

– Nu skola vi också inkassera, mitt uppe i denna stora tid, det som är Sveriges arbetares vinst utav den rörelse, som de själva ha igångsatt, nämligen att demokratiseringen föres i hamn, att den gamla kampen för likställighet mellan de hittills nedtryckta klasserna och de andra på det politiska och kommunala området slutar med fullständig seger för jämlikhetstanken. I den andan, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm