Anne-Marie Lindgren: Kommuner behöver mer av gemensamt ansvarstagande

Foto: Mikael Dúi Bolinder/Wikimedia

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det är inte bara på nationell nivå det förhandlas om regeringsbildandet – det gäller också om kommuner och landsting.

Och det som verkar näst intill omöjligt på nationell nivå – blocköverskridande koalitioner – är inte alls ovanligt i kommunerna. Redan förra mandatperioden fanns sådana koalitioner i mer än en tredjedel av alla våra kommuner. Med de mest varierande partisammansättningar.

Några samlingsstyren sprack under mandatperioden. Men oftast verkar de ha fungerat både effektivt och konfliktfritt.

En förklaring man ibland hör är att ideologiska stridsfrågor inte är så vanliga i kommunalpolitiken. Stora kommunala stridsfrågor rör sig ofta enligt andra linjer, som trafikleder (exempelvis Göteborg) eller nedläggningar av sjukvårdsenheter (som i Norrbotten och Västernorrland).

Som stockholmare ser man dock mycket tydliga sådana skillnader, exempelvis i frågorna kring privatiseringar av välfärdstjänster eller omvandling av hyresbostäder till bostadsrätter. Men de är sannolikt inte särskilt aktuella utanför storstadsregionerna (om inte för annat för att intresset från privata välfärdsföretag att ta över är mycket mindre där).

”De frågor som på nationell nivå är verkligt särskiljande, utformningen av socialförsäkringarna och arbetsmarknads- och arbetsrättsfrågorna, beslutas ju inte i kommunerna.”

Och de frågor som på nationell nivå är verkligt särskiljande, utformningen av socialförsäkringarna och arbetsmarknads- och arbetsrättsfrågorna, beslutas ju inte i kommunerna.

Kommunala moderater och kommunala socialdemokrater kan alltså ha helt olika åsikter i de frågorna utan att det behöver störa samarbetet.

Men uppbrutna blockgränser är ingen garanti för en fortsatt konsekvent politik, och vad det beträffar inte heller där ett av blocken styr. För de partier som hamnar utanför den styrande gruppen är inte alltid beredda att finna sig i det.

SD har på några håll utnyttjat sin vågmästarposition till att rösta fram en ordförande från det ena blocket och en kommunstyrelsemajoritet från det andra. På andra håll har partierna utanför koalitionen bildat valteknisk samverkan för att få in fler ledamöter i kommunala nämnder och styrelser.

Det bäddar för hoppande majoriteter, eftersom de samverkande partierna inte tänker driva gemensam politik i sakfrågor.

I kommunstyrelsen ska fullmäktigepartierna ha proportionell representation, så i den meningen gäller samlingsstyre. Långt in på 1970-talet delade dessutom partierna i fullmäktige systerligt på ordförandeposterna i nämnder och styrelser. I dag är det vanliga att en partikoalition ensamma utser de kommunalråd som i sin tur har den överordnade politiska ledningen av nämnder och styrelser.

Och koalitionerna handlar alltså om fördelningen av kommunalråden.

Argumenten för denna nya ordning var att skiljelinjerna i kommunalpolitiken borde synas i den politiska ledningen, och att det skulle göra det lättare för väljarna att utkräva politiskt ansvar.

”I många kommuner är en blockuppdelning inte ens relevant. I andra kommuner är den inte möjlig, därför att lokala partier, eller SD, blir vågmästare.”

Det förutsätter förstås att det alltid finns två åtskilda block. I den mån det fanns på 70-talet, finns det inte i dag. I många kommuner är en blockuppdelning inte ens relevant. I andra kommuner är den inte möjlig, därför att lokala partier, eller SD, blir vågmästare. Vilket kan ge småpartier orimligt stort inflytande, när de kan ta betalt för att stödja det ena eller andra blocket.

I Stockholms läns landsting behöll M – som gjorde ett rejält, och välförtjänt, förlustval (läs: Nya Karolinska/NKS) makten tack vare att ett annat parti som också förlorat stora röstandelar, MP, bytte sida.

Om förluster kan kompenseras genom att plocka in en ny koalitionspartner, alternativt byta ut en annan, kan man nog fundera över hur stora väljarnas möjligheter att utkräva ansvar egentligen är.

Vi har starka och effektiva ledningar i många kommuner, inte minst sådana som styr över blockgränserna. Men uppenbart är att dagens system också skapar problem, och öppnar möjligheter för missnöjda partier att kasta grus i maskineriet.

Så frågan är om det kanske är dags att fundera över andra modeller. Som tvingar fram mer av gemensamt ansvarstagande. Och inte ger vågmästarpartier orimligt stort inflytande.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm