Anne-Marie Lindgren: SD har inget att förlora på att ställa tuffa villkor

Foto: Sverigedemokraterna

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Vi är antagligen flera som i likhet med Ekots Fredrik Fürtenbach tycker oss konstatera att frågan om Alliansens bevarande är det verkliga hindret för en fungerande regeringsbildning.

Eller om man så vill, borgerligheten vill helt enkelt inte överge blockpolitiken. Det faktum att den inte längre är relevant i förhållande till läget i riksdagen spelar inte någon roll. De vill, de ska, de måste, få till stånd en alliansregering igen. Och med det blockeras hela regeringsbildandet.

För det som Alliansen inte kan ta till sig, det är att deras 143 mandat är 31 mandat från majoritet i riksdagen. För att nå denna majoritet måste de få stöd antingen från SD eller S.

”Det hör till politikens grundvillkor: har man inte majoritet utan behöver stöd från andra, då kan man inte kräva att det stödet ska ges villkorslöst.”

Det hör till politikens grundvillkor: har man inte majoritet utan behöver stöd från andra, då kan man inte kräva att det stödet ska ges villkorslöst. Man får förhandla. Och i det avseendet spelar det, egentligen, inte så stor roll om dem man måste förhandla med är större eller mindre än man själv.

Det avgörande är helt enkelt bara att man behöver deras röster. Och vill man ha ett annat partis röster – OK, då krävs det en överenskommelse där båda får ge och ta.

De ingående partiernas olika styrkor är i sammanhanget betydelselöst – eller rättare sagt, det är oftast det mindre partiet som har trumf på hand – helt enkelt för att det är detta parti som levererar den majoritet som den större koalitionen inte kan nå på egen hand.

Miljöpartiet, kan jag tillägga, var rätt duktiga på att utnyttja det förhållandet på den tiden de ingick i regeringsunderlaget – utan att formellt sitta i regeringen – med socialdemokratiska regeringar på 00-talet.

Men Alliansen verkar innerst inne ha uppfattningen att det är deras objektivt givna rättighet, oavsett valresultatet, att bilda regering. Och att andra partier bara trilskas när de inte vill inse det, så bara allianspartierna håller ut tillräckligt länge så kommer dessa andra partier att ge med sig.

Med det blockerar de allting, eftersom det alternativet inte existerar.

S kommer aldrig att villkorslöst stödja en alliansregering. Och högst sannolikt inte SD heller.

”Att så många moderater tror att SD älskar M så mycket att de bara obesett kommer att stödja en borgerlig regerings alla förslag är egentligen förbryllande.”

Att så många moderater tror att SD älskar M så mycket att de bara obesett kommer att stödja en borgerlig regerings alla förslag är egentligen förbryllande. SD har, för det första, den uttalade ambitionen att visa att de spelar roll, det vill säga få igenom ett antal av sina egna krav. Och med dagens opinionsläge förlorar de ingenting på att ställa tuffa villkor för sitt stöd, snarare skulle de förlora på att inte göra det.

För SD, låt oss komma ihåg det, vinner väljare bland annat på att vara ett anti-etablissemangsparti. De har ingenting att vinna på att snällt foga in sig just i den etablerade borgerligheten; de må vara ett högerparti, men deras främsta syfte är inte att få fram en borgerlig regering – deras huvudsyfte är att driva fram ett antal politiska förändringar.

En alliansregering med C är, enligt Åkessons uttalanden, ingenting SD kan stödja. Och vad gäller M + KD-alternativet är det, att döma av åtskilliga kommentarer på sociala medier, inte heller något som väcker direkt entusiasm.

Och det är min intresserade fråga till alla de borgerliga debattörer (näringslivsfolk) som tycker att samverkan med SD inte är något problem – vad är det ni är beredda att betala? Vilka krav från SD är ni beredda att ställa upp på?

För så mycket är ju säkert, SD kommer att kräva ett pris för sina röster i form av politiskt inflytande. Och varför skulle de inte göra det?

Det är möjligt att Alliansen fortfarande befinner sig i någon sorts chocktillstånd, där det är svårt att tänka riktigt klart.

Kanske det rent av skulle vara idé, nu när regeringsbildande verkar gå in i kaosläge, att låna modellen från löneförhandlingarna och inkalla en medlare?

För som det nu är, är vi många som är allvarligt frestade att citera C H Hermanssons bevingade ord om fraktionsstriderna i dåvarande VPK: ”Nå´n jävla ordning får det vara i ett parti!”

Gäller även om partikonstellationer, typ Alliansen.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm