Anne-Marie Lindgren: Ekonomisk ojämlikhet göder högerpopulismen

Grupper som drabbats av relativa inkomstförsämringar (som sjuka och arbetslösa) och större osäkerhet på arbetsmarknaden är överrepresenterade bland SDs väljare.. Foto: Försäkringskassan/Lennart Perlenhem, Arbetsförmedlingen

Nyligen kom en studie från Uppsala universitet om SD-väljarna, ”Economic Losers and Political Winners: Sweden´s Radical Right”.

Den konstaterar att grupper som drabbats av relativa inkomstförsämringar (som sjuka och arbetslösa) och större osäkerhet på arbetsmarknaden är överrepresenterade bland SDs väljare. Den finner också en stark positiv korrelation mellan SD-röstande och effekterna av ekonomisk-politiska förändringar samt finanskrisen 2008.

Detta är konsistent med liknande studier från andra länder. Ekonomisk stagnation eller tillbakagång, försämrad arbetsmarknad och försämrad offentlig service på den egna orten tenderar att skapa öppningar för högerradikala partier. Misstro mot etablerade politiker och en svagare känsla av att vara lyssnad på och inkluderad i samhället är reaktioner som kan uppstå, när mycket i omgivningen verkar försämras.

Den sortens misstro utmärker just SD-väljare. Känslor högerpopulistiska partier bygger på.

Studien konkluderar att alliansregeringens förändringar av skatte- och socialförsäkringssystemen jämte effekterna av finanskrisen 2008 ledde till en efterfrågan på andra typer av politiker än de etablerade partiernas. På DN debatt fick studien rubriken ”Arbetslinjen och finanskris förklarar SDs framgångar”.

Man kan ju begripa att det inte väckte någon anklang hos borgerliga kommentatorer.

Litet mer förbryllande är det att också vänsterdebattörer avvisade slutsatserna. Från båda hållen heter det att det inte är klass och ojämlikhet, som får folk att välja SD, SDs väljare drivs av invandringsmotståndet.

Jovisst. Men varför är folk invandringskritiska, då?

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Materiella faktorer påverkar åsikter, det är varken nytt eller märkligt.”[/blockquote]

Åsikter uppstår inte rakt ur det blå. För oss gamla historiematerialister är det inget konstigt i att ”det sociala varat bestämmer människornas medvetande”. Materiella faktorer påverkar åsikter, det är varken nytt eller märkligt.

Så är det så förbryllande om människor, som känner att samhällsservice på hemorten stadigt rustas ner, eller att sjukförsäkring och a-kassa blivit sämre, eller att arbetslivet blivit osäkrare, och landet samtidigt verkar ta på sig allt större utgifter för invandring, reagerar med att tycka att den borde minska?

Att misstanken att kostnaderna för migrationen går ut över välfärden är en central del i invandringsmotståndet är väl belagt.

En tänkvärd studie från Institutet för Framtidsstudier separerar mellan SD-väljare som kommit från S och de som kommit från M. Skillnaderna är klara.

Andelen långtidssjukskrivna är generellt högre bland SD-väljarna, men högre bland dem som kommit från S (10 procent) än dem som kommit från M (7 procent). De före detta M-väljarna har fler egenföretagare (20 procent) än de före detta S-väljarna (6 procent), som i sin tur har fler arbetare (51 procent mot 31). Av tidigare M-väljare har 42 procent högskoleutbildning mot bara 25 procent av före detta S.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”’Klass’ är uppenbart en faktor som spelar in för SD-röstandet bland LO-grupperna.”[/blockquote]

”Klass” är uppenbart en faktor som spelar in för SD-röstandet bland LO-grupperna. Det styrks av interna studier som visar att SD-sympatierna är störst i branscher där ökande problem med arbetsvillkoren kan kopplas med framför allt EUs fria rörlighet men även utnyttjande av illegal invandring.

För de tidigare M-väljarna kan regional ojämlikhet spela in – länge hade SD sina högsta siffror utanför de större städerna. Siffrorna är jämnare nu, men syns fortfarande i årets val, och här finns också ett stort tapp till M.

Det kan hänga ihop med de senaste årens oroade debatt om invandringens kostnader; M-väljare brukar inte gilla ökade statsutgifter. Och kravet på alla kommuner att ta emot nyanlända kan ha fått ”akademikerna i Täby” – som en debattör hänvisar till som viktiga SD-väljare – att rösta på SD.

Vartefter SDs väljarandel växer blir förstås de socioekonomiska förklaringarna till partivalet svagare och de allmänpolitiska – exempelvis oro för kostnaderna – starkare. Det betyder inte att man ska bortse från de effekter som just ekonomiska klyftor eller regional ojämlikhet har.

De kan både utlösa och förstärka reaktioner av främlingsfientlighet.