Anne-Marie Lindgren: Blockgränsen är svårare att bryta på riksplanet

I kommunerna har de blocköverskridande koalitionerna ofta fungerat väl. Det kan bero på att kommunpolitik handlar om att hantera ett antal konkreta åtaganden, där en god del av regelverket är utifrån givet och inte mycket att gräla om.

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

I dagarna ramlar det in det ena beskedet efter det andra om blocköverskridande koalitioner i kommuner och landsting. Och det är inte ens längre något nytt; förra mandatperioden hade vi sådana koalitioner – av varierande sammansättning – i över en tredjedel av landets kommuner (102, närmare bestämt).

Det är i och för sig sant att nästan alla dessa koalitioner backade i årets val, om än bara marginellt. Det ska nog inte tolkas som en ideologisk bestraffning; även ett antal icke-blocköverskridande regimer gick tillbaka. Troligare har väljarna tyckt att det brister i de sociala tjänster kommunerna svarar för – och sådana brister brukar de styrande ses som skyldiga till.

Det är väl också möjligt att det i vissa fall faktiskt handlar om dålig styrning. Men jag misstänker starkt att den verkliga förklaringen ligger i det problem nästan alla kommuner kämpar med, ett gap mellan de resurser man förfogar över och de behov de resurserna ska användas till.

Det är ett gap som enligt alla prognoser hotar att växa de kommande åren. Kommunerna kan inte klara att sluta det på egen hand. Det kommer att krävas ekonomiska bidrag från staten.

Så det känns ju som en svart fars att uppdraget att bilda regering ges till ett parti som på sitt program har fortsatta stora skattesänkningar…

Visst, som socialdemokrat skulle jag aldrig möta en borgerlig regering med entusiasm. Men det finns ju borgerlighet och borgerlighet; socialliberalism och klassisk socialkonservatism kan åtminstone ses som uthärdliga. Det som dominerar i dag, den marknadsliberalism som mer korrekt borde kallas marknadskapitalism, grundas däremot på så många felaktiga premisser, och domineras så ensidigt av företagarintressen, att den inte kan lösa några av dagens centrala samhällsproblem. Bara förvärra dem.

”Det Moderaterna går fram med nu är bara en kopia av alliansprogrammet från 2006.”

Det Moderaterna går fram med nu är bara en kopia av alliansprogrammet från 2006. Sänkta skatter, försämrade trygghetssystem osäkrare villkor på arbetsmarknaden och fler låglönejobb ska lösa alla problem. De sämre försäkringarna ska tvinga fler att ta låglönejobb, osäkrare villkor och sänkta ingångslöner ska få företagen att anställa fler, och när fler arbetar så ökar skatteintäkterna och kompenserar för skattesänkningarna.

Det fungerade inte deras förra mandatperiod. Och skulle inte fungera nu heller. Det skulle få exakt samma effekter som förra gången: växande ekonomiska klyftor, större utsatthet i arbetslivet, ökat utrymme för oseriösa arbetsgivare. Och ökande oro i samhället.

”Man kan ha moraliska och ideologiska invändningar mot marknadsliberalismen. Men den viktigaste invändningen är rent praktisk: den klarar inte att skapa samhällsstabilitet.”

Man kan ha moraliska och ideologiska invändningar mot marknadsliberalismen. Men den viktigaste invändningen är rent praktisk: den klarar inte att skapa samhällsstabilitet.

Det har att göra med att marknadsliberalismen, som sagt, är en ”liberalism” på kapitalets villkor. ”Marknad” betyder att släppa företagarintressena fria, med allt mindre inskränkningar i form av lagstiftning eller fackliga avtal i syfte att skydda andra gruppers intressen när det gäller, exempelvis, anställningsvillkor, arbetstider och löner.

Här bryter företagarliberalismen faktiskt mot den klassiska liberala princip som säger att din frihet – i det här fallet företagarens – tar slut där någon annans – exempelvis de anställdas – börjar.

I kommunerna har de blocköverskridande koalitionerna ofta fungerat väl. Det kan bero på att kommunpolitik handlar om att hantera ett antal konkreta åtaganden, där en god del av regelverket är utifrån givet och inte mycket att gräla om.

Men det spelar antagligen in att det som i dag, trots allt tal om den ”döda” höger/vänsterkonflikten är den stora, ideologiska skiljelinjen mellan höger och vänster, nämligen maktfördelningen i ekonomi och arbetsliv, är en fråga för nationell politik och ganska sällan aktuell i kommunalpolitiken.

Och ska man alls förklara varför blockgränsen är så oerhört mycket svårare att bryta på riksplanet – utom de rent partipsykologiska förklaringar som handlar om borgerlighetens sossekomplex – så är det denna maktfördelningsfråga det handlar om.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm