Nina Wadensjö: Lyckad valrörelse ger råg i ryggen

Jag är en dysterkvist, det är lika bra att erkänna. Jag var till exempel övertygad om att Donald Trump skulle besegra Hillary Clinton. Den här gången var den molande oron tillbaka. Skulle Socialdemokraterna klara sig över 25 procent? Skulle Socialdemokraterna ens bli största parti? Skulle Sverigedemokraterna visa sig vara underskattade och nå upp emot trettioprocentsgränsen? Tack och lov hade jag fel.

Det är för tidigt att göra en djupare analys, men det är ändå nödvändigt att påbörja arbetet med att försöka förstå vad som skett. Det finns redan nu en hel del vänsterdebattörer som tvärsäkert påstår att den upphämtning i opinionen som vi såg den sista tiden var något som Socialdemokraterna först lyckades med när man valde att lyfta fram välfärdsfrågorna. Och att slutspurtens tydliga granskning av Sverigedemokraternas politik bidrog till att stoppa Socialdemokraternas opinionstapp. Men också att detta skedde i sista sekund trots att valledningen under våren skjutit det egna partiet i sank genom alla hårda utspel.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Förslaget om en ny familjevecka är ett bra exempel på hur man lyckades bli igenkännbart som parti igen.”[/blockquote]

När det gäller de första två delarna av deras resonemang är argumentationen fullt rimlig. Det fanns en längtan och ett behov av klassiska reformer. Förslaget om en ny familjevecka är ett bra exempel på hur man lyckades bli igenkännbart som parti igen.

Även angreppen på Sverigedemokraternas politik, exempelvis deras underfinansierade budget och orimliga förslag som inskränkt aborträtt och indragningen av dubbla medborgarskap, visade sig vara helt rätt. De som röstar på SD delar nog alltid partiets grundsyn på migration, man ska inte luras att tro annat. Men det fanns väljare som tvekade om de skulle ta klivet från S till SD. Förhoppningsvis ledde granskningarna till att några av dem avskräcktes från att rösta på ett populistiskt parti som helt saknar vettig politik.

Däremot är det svårt att förstå den totala kritiken mot den tidiga vårens hårda utspel. Visst, retoriken blev förenklad, utspelen kom för sent och för tätt. Men i grunden måste ett parti kunna svara på sin tids frågor, och ett av socialdemokratins svar har alltid varit att det krävs ordning och reda i ett samhälle.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”…väljarkåren är större än de närmast sörjande.”[/blockquote]

Om beskeden hade givits ett halvår tidigare hade kasten inte upplevts som så tvära. Nu hade man fått ont om tid och det blev bråttom. Men faktum kvarstår – väljarkåren är större än de närmast sörjande. Och den stora gruppen väljare hade ännu inte börjat lita på att S var förmögna att fatta tuffa beslut.

Det hela komplicerades ytterligare av den så kallade gymnasielagen. Lagförslaget var otydligt, vilket ledde till ökad polarisering i debatten samt ett långdraget förfarande. Socialdemokratins styrka har alltid legat i de generella lösningarna. En svårtydd lag är ett väldigt osocialdemokratiskt svar på en komplicerad fråga. En generell lösning hade varit bättre, även om risken för en regeringskris säkert fanns.

Men gjort är gjort. Valet gick bättre än väntat, min inre dysterkvist hade fel. Och den verkliga vinnaren är partiorganisationen som mår bättre än på mycket länge. Att knacka dörrar, ringa samtal, dela ut frukostpåsar och rosor och samtidigt argumentera för minskade klyftor, kloka reformer och klassiska välfärdssatsningar – det ger råg i ryggen inför den turbulenta tid som tycks vänta. Eller som Stefan Löfven sa när han citerade Joe Hill i sitt tal på valvakan: Vi sörjer inte, vi organiserar oss.