Nina Wadensjö: Folkhemmet var inte målet utan riktningen

funkis-hus Foto: Wikimedia Commons Holger.Ellgaard
De så kallade Per-Albin radhusen i Ålsten i Stockholm. Foto: Wikimedia Commons Holger.Ellgaard

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Det talas om ett ödesval. Om ett val som kan avgöra framtiden, som kan vara skillnaden mellan kaos och ordning. Riktigt så allvarligt är det förhoppningsvis inte, men det är ändå möjligt att det vi nu går mot är ett val som faktiskt kan vara avgörande för hur vi under de kommande åren ser på oss själva, vårt land och inte minst vår demokrati.

Valrörelsen har präglats av en underliggande oro för framtiden och den syns i varje opinionsmätning, den hörs i politikernas retorik och den dominerar definitivt de sociala mediernas kommentarsfält. Men var kommer den ifrån? Jag ser mig omkring.

Och då ser jag ett Sverige som har det ganska bra. Där väldigt många har arbete, studerar och lever liv där de känner framtidstro. Där de flesta faktiskt tror att de kommer att få det bättre – även rent privatekonomiskt. Där Pisa-resultaten i skolan går åt rätt håll, där bostäderna har hög standard, där man oftast är rätt nöjd med den sjukvård man får när man väl behöver den och där barn växer upp i trygghet, långt från krig och svält. Det är ett land som genom en lång rad reformer och satsningar blivit jämställt, jämlikt och framgångsrikt, åtminstone jämfört med andra länder.

”När blev sprickan mellan den mätbara verkligheten och den påstådda mardrömsvisionen så avgrundsdjup?”

Trots det växer oron. Och bilden av ett land i kaos har spritts, både inom Sverige och till världen i övrigt. Ett land där bilar brinner på gatorna, där välfärden krackelerat och där ingenting fungerar. Hur kunde det bli så här? När blev sprickan mellan den mätbara verkligheten och den påstådda mardrömsvisionen så avgrundsdjup?

Jag tror – för jag kan lika lite som någon annan veta säkert hur det hänger ihop – att mycket beror på en utveckling vi ser över hela världen nu. En tid där retoriken hårdnat och polariseringen ökat, där det ytliga tyckandet jämställs med kunskap och där fakta, siffror och statistik avfärdas som fake news. Vi trodde nog att vi var vaccinerade i Sverige genom vårt starka folkhem, genom allt det som landets stora, kollektiva reformer åstadkommit av trygghet och jämlikhet, men så var det inte.

Men jag funderar samtidigt över vårt korta minne, hur lätt vi nedvärderar samtiden. Jag hör många säga att det var bättre förr, i det ”riktiga” folkhemmet. Och när jag lyssnar noga hör jag plötsligt allt fler tala om en tid några decennier tillbaka med nostalgiskt darr på rösten.

”Plötsligt är sådant som trångboddhet, längre arbetsveckor och kortare semestrar, epidemier som mässling och polio helt och hållet bortglömda.”

Plötsligt är sådant som trångboddhet, längre arbetsveckor och kortare semestrar, epidemier som mässling och polio helt och hållet bortglömda. Men folkhemsprojektet handlade aldrig om att bevara, det handlade om att utveckla, att göra villkoren bättre för många och åstadkomma ett tryggare och mer jämlikt samhälle.

Folkhemmet var inte målet utan en riktning på vägen mot fortsatt utveckling. Trots det har en osann bild av HSB-lägenhet och hemmafru bildat norm för hur en hel del väljare idag ser på det goda samhället, det lyckliga och oförstörda livet.

Att kunna sin historia är bra, utan den blir sammanhangen obegripliga. Men urskiljningslös nostalgi är bara dumt och rent av hämmande och skadligt. Framåt är riktningen, framtiden väntar på att upptäckas. Låt oss göra det med förväntan och nyfikenhet. Och låt oss även försvara nutiden när vi uppmanar vår familj, våra vänner och våra grannar att rösta. För det är inte dåtiden valet handlar om, utan om morgondagen.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm