Nina Wadensjö: Vi har en paus i förhållandet – tåget och jag

x2000-sj-train
Nina Wadensjö älskar tåg, men senaste årets signalfel, elfel, spårfel, olyckor och spårspring har fått kärleken att dala. Nu hoppas on att de satsningar som nu beslutats kan återuppväcka hennes kärlek till tåget. Foto: SJ

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Låt oss börja med det viktiga – tåget är en fantastisk uppfinning. Själv känner jag en barnslig förväntan varje gång jag hör ljudet av järnvägsbommar som fälls ner. Och jag väljer alltid att resa med tåg om det är praktiskt möjligt, både i jobbet och privat.

Tåget tar oss mellan orter på ett snabbt och miljövänligt sätt, effektivt eftersom vi reser många tillsammans. Dessutom kommer man direkt från en stadskärna till en annan utan att tvingas byta till flygbussar eller taxi. Det är enkelt, rationellt och smart. Jag älskar helt enkelt idén med tåg. Men min kärlek börjar kännas allt mer obesvarad…

Som förra månaden. Signalfel. Elfel. Spårfel. Olycka. Spårspring. Orden lyste i gult på den hemsida som rapporterar hur SJs trafikläge är. Själv tittade jag ännu en gång ut över en gråtrist perrong, inväntande besked. Framför mig påstods ett tåg ha spårat ur. Förra gången var det en nedriven kontaktledning. Även skogsbrand, nedfallet stenblock på rälsen, fel på krängningshämmaren och fel på loket har tillhört de senaste månadernas reseupplevelser.

”De flesta orsakerna till försening kan både förstås och förlåtas, och ofta beror det inte på SJ.”

De flesta orsakerna till försening kan både förstås och förlåtas, och ofta beror det inte på SJ. Men att sitta på ett tåg och vänta på att kanske få åka vidare om en timme eller två är rätt tröstlöst. Inte minst när tågets trådlösa nätverk ligger nere vilket gör det omöjligt att arbeta, när nästan samtliga toaletter är trasiga, när luften står stilla och värmen stiger och när restaurangvagnen ser ut att ha drabbats av en gräshoppsinvasion. Där har inte bara maten sålt slut utan även chipsen och chokladen. Det som finns kvar att köpa är alkohol, fruktsallad och kaffe – en inte helt lyckad blandning. Efter några timmars försening bjuds det på vatten och en powerbar som tröst. Om man har tur.

Regeringen satsar på att rusta nu, och det är minst sagt mycket efterlängtat och nödvändigt. Det satsas på befintlig järnväg, utbyggd järnväg och framtidens järnväg. Och när det gäller framtidens järnväg handlar det om 205 miljarder kronor. Det är nästan obegripligt mycket pengar. Så pass mycket att hela frågan om framtida höghastighetståg genom Sverige känns både abstrakt och overklig.

Trots att planen presenterades för flera månader sedan har debatten varit oväntat dämpad. Kanske för att de problem vi som reser mycket med tåg möter inte handlar om framtiden utan om här och nu. Risken är tyvärr att känslan när tågen inte går, och när de som går känns slitna och omoderna, ger oss en bild av att vårt land är ett land där infrastrukturen – det mest basala – inte fungerar. Det skapar en känsla av kris, som inte stämmer vare sig med konjunktur eller övrig verklighet.

”Det som nu är trasigt måste fixas, och det måste fixas fort.”

Men bilden är där, för alla tycker att det är en självklarhet att tåg ska gå i tid. Det som nu är trasigt måste fixas, och det måste fixas fort.

Jag älskar tåg, som sagt. Men till och med jag är beredd att göra slut efter det senaste året.

Nyligen bokade jag flyg i stället – för att vara säker på att komma i tid. Det kändes som ett nederlag. Men jag ser det än så länge som en paus i förhållandet, inte en skilsmässa. Kanske kan de satsningar som nu beslutats göra att jag kan återuppväcka min kärlek till tåget.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm