Nina Wadensjö: Vi riskerar att bli de kokta grodorna

Foto: Fredrik Wennerlund

Almedalen 2018, mitt på dagen utanför Österport i Visby. Bakom mig höjer några medelålders män i svarta luvtröjor armen till Hitlerhälsning. Jag trodde inte jag skulle uppleva detta. Men nu har det hänt. Varför? Kanske för att vi låter det hända, att vi ger dem utrymmet att hata och ställa sig utanför och spotta in.

Det börjar nämligen bli tydligt att den här valrörelsen riskerar att handla om precis det som jag – och många andra – befarat sedan lång tid tillbaka; att det nästan bara kommer att röra sig om spelet, om strategin, om vem som tar vem och hur det ska kunna komma en regering på plats under hösten. Det är oroväckande på flera sätt, kanske främst för att det gynnar politikerföraktet.

Politikens stora drivkraft är ju att vilja förändra till det bättre, sedan kan uppfattningen om vad som är bättre skilja sig åt kraftigt.

Men när politiker inte lyckas beskriva vad de vill och varför de vill det så växer känslan av att den etablerade politiken bara handlar om att vinna makt och behålla makt, inte om vad man vill åstadkomma. Och när målet inte är tydligt är de antidemokratiska krafterna inte sena att dra nytta av läget.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det enda större partiet som just nu står utanför spelplanen och säger att de inte tänker ge sig in i leken är SD.”[/blockquote]

Det enda större partiet som just nu står utanför spelplanen och säger att de inte tänker ge sig in i leken är SD. Och det gynnas de av. Alla andra partier tvingas förhålla sig till SD och till de ständiga diskussionerna om regeringsbildning. Och spelet fortsätter.

När då Alliansen går ut och först vill att talmannen ska kunna väljas utifrån andra principer än de som hittills gällt för att kunna få stöd av SD och sedan – i en ännu mer illa dold flirt – vill diskutera om inte SD också borde kunna leda utskott i riksdagen – då bidrar de till att förstärka bilden av politiken som en enda stor spelteoretisk övning. Det är torftigt, och det är skadligt för demokratin.

Moderaterna har sakta men säkert förflyttat sina positioner. De har signalerat att de kan ta stöd av SD på alla tänkbara sätt utom just att låta dem vara en del av regeringen. I alla fall inte 2018. Anna Kinberg Batra påbörjade den resan, Ulf Kristersson låtsades distansera sig från hennes beslut – men han har i praktiken närmat sig olika typer av samverkan ytterligare. Han väljer sina ord med omsorg, men tittar man på vad som faktiskt händer är strategin tydlig.

Det känns ändå inte överraskande. Man är väl som en sådan där kokt groda. Det vill säga – försök lägga en groda i hett vatten så hoppar den ut, men lägg den i kallt vatten och sätt på plattan så ligger den kvar och blir kokt. Frågan är om det är sant om grodor, men risken är att det är sant när det rör oss alla.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det omöjliga har blivit möjligt. Det otänkbara är högst tänkbart. Och det onormala är normalt.”[/blockquote]

Det omöjliga har blivit möjligt. Det otänkbara är högst tänkbart. Och det onormala är normalt. Vi har vant oss, sakta men säkert. Det finns just nu ett stort antal politiska företrädare i Sverige som är beredda att offra den egna nattsömnen för att få makt, de är beredda att ge inflytande till ett parti som för inte särskilt många år sedan föddes ur tankar från både fascism och nazism.

Jag undrar om de inte är som kokta grodor, att de vant sig och sakta men säkert ser mörkret och hatet som något normalt. Nu är det nämligen de heilande medelålders männen i svarta luvtröjor som står utanför och spottar på etablissemanget. Och det är de som är det nya extrema. Och så blir vi andra sakta men säkert kokta utan att hoppa ur kastrullen.