Anne-Marie Lindgren: Sluta romantisera privat företagsamhet

money-for-house
Borgerligheten var så angelägen om att få in ett privatföretag i NKS-projektet att man aldrig på allvar förhandlade om priset, menar Anne-Marie Lindgren.

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jag kan på ett sätt begripa om väljare ute i landet muttrar om ”stockholmsfixering” inför de ständigt återkommande krisrubrikerna om Nya Karolinska Sjukhuset (NKS). Och jag kan ha viss förståelse för den som fnyser något om ”galna stockholmare”, även om jag som socialdemokratisk nollåtta vidhåller att den korrekta formuleringen är ”galna stockholmsmoderater”.

För det är vad hela den långa räckan av ekonomiska vansinnigheter i grunden handlar om – den fixering vid önskan att få in mer av privata aktörer i den offentliga sektorn, som sedan decennier utmärker stockholmsmoderaterna. Där ingen verkar ens ha nuddat vid tanken att detta inte automatiskt innebär fördelar också för väljarna.

Men där den allmängiltiga slutsatsen är att privat vinstintresse och skattebetalarintressen faktiskt ofta divergerar och måste hanteras därefter.

Den grundläggande marknadsekonomiska principen är att priset bestäms i skärningspunkten mellan det som producenten vill ha för att sälja, och det som köparen är beredd att betala. Säljaren måste akta sig för att gå över det pris köparen kan/vill betala, för då blir det ingen affär, men har samtidigt klara incitament att lägga priset så nära köparens övre gräns som möjligt.

”Alla stora affärskontrakt, typ NKS-projektet, är ett förhandlingsspel där säljarens intresse är att hålla uppe nivån, köparens att hålla nere den.”

Den gränsen kan förstås ligga högre än vad som är säljarens eget lägsta pris för att vilja göra affären. Alla stora affärskontrakt, typ NKS-projektet, är ett förhandlingsspel där säljarens intresse är att hålla uppe nivån, köparens att hålla nere den.

Men om nu köparen är väldigt angelägen om en affär med en viss bestämd producent påverkar det viljan att förhandla ner priset. Vilket är vad som helt uppenbart hänt i fallet NKS: man var så angelägen om att få in ett privatföretag i projektet att man aldrig på allvar förhandlade om priset. Hela historien visar på det, från det att borgerligheten voterade igenom ett bifall till det enda anbud som fanns, till alla mer eller mindre välgrundade tilläggsavtal och till alla konsultarvoden som inte ens haft ordentliga fakturaunderlag.

När Socialdemokraterna, i den sista skälvande minuten, fick se avtalsförslaget kunde den dåvarande oppositionsledaren snabbt räkna ner det med cirka sex miljarder kronor. Bland annat genom att ta ner den från då gällande marknadsräntor helt orimliga nivån med närmare hälften…

I just NKS-fallet kunde säljaren plocka hem en övervinst, både på själva byggprojektet och på det följande serviceavtalet, därför att köparen inte försökte pressa priserna. I andra fall har det snarare varit så att producenten tagit hem sin vinst genom att ange ett pris som rent praktiskt förutsatt förändrad kvalitet, exempelvis lägre bemanning eller till och med lägre löner – och där köparen inte förstått att kontrollera för dessa underliggande villkor.

Sammanfattningsvis: Upphandlingar är en förhandling mellan parter med divergerande ekonomiska intressen. Det måste de som representerar köparintressena – vilket i alla offentliga upphandlingar är detsamma som medborgarintressena – inse. Och agera därefter.

”Privata företag levererar nämligen inte av sig själva högsta kvalitet till lägsta pris.”

Privata företag levererar nämligen inte av sig själva högsta kvalitet till lägsta pris. Privata företag – vilket borgerligheten gärna pekar på i andra sammanhang – behöver ju gå med vinst. Kan de pressa upp priserna gör de det, självklart. Måste de dra ner på kvalitet för att det erbjudna priset ska ge marginal för vinsten, då gör de lika självklart det.

Det är inget att moralisera över. Däremot att se mycket realistiskt på.

Dessvärre verkar borgerligheten ha mycket svårt att släppa ner de ideologiska skygglapparna och sluta romantisera privat företagsamhet.

Därför är det nödvändigt att fortsätta att lyfta fram alla de problem som denna romantik faktiskt skapar. Visst kan privata företag göra bra insatser i offentliga verksamheter.

Men som alltid när det gäller skattebetald verksamhet måste regler, och kontroller, bestämmas av dem som företräder skattebetalarna.

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm