Björn Fridén: Politiken är inte valrörelsen – den pågår dag ut och dag in

Första maj i Sundsvall. Foto: Mikael Holgersson

Det är valår. Det betyder partiledardebatter. Och med dem kommer alla dessa evinnerliga hänvisningar till människor partiledare träffat runtom i landet. På femton sekunder får de agera kött och blod för att ge tyngd till en politisk inriktning i ett debattformat som inte tillåter det. Men de är inte rekvisita. De är inte argument. De är på riktigt. De är ryggraden här i landet.

Eller de och de. Vi. Handen på hjärtat – de är förbannat ofta sossar.

Sossarna som utgör den delen av rörelsen som syns mindre när regering, riksdag och partistyrelse får tv-tiden.

Det är en speciell rörelse. Det är en rörelse som består av människor som ägnar vinterns få ljusa timmar i gruvor för att få ut det järn Sverige och stora delar av Europa behöver till sin industri. För att efter jobbet raska till kommunfullmäktige och fatta beslut om barnens skolor, var avloppsrören ska dras och hur de gemensamma resurserna ska användas på bästa sätt. För att sedan möta kollegorna på rasten dagen därpå och förklara och motivera besluten. Ibland i hårda ordväxlingar.

Det är socialdemokratin.

Det är partiet för människor som engagerar sig i facket. Kollegorna ska ha anständiga villkor och rättvist betalt. Som tar fajten för en säker arbetsmiljö som inte sliter ut någon av oss. Medan näringslivets polare står i riksdagens talarstol och förtalar dem.

Det är socialdemokratin.

Det är också rörelsen för dem som inte hoppar av så fort allt inget går deras väg. Som ibland rentav går med på överenskommelser med partikamraterna man inte gillar – men fortsätter kämpa vidare.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är partiet som tar kompromissen när det är möjligt – och striden när det är nödvändigt.”[/blockquote]

Att Socialdemokraterna är ett stort och tidvis inflytelserikt parti är ingen slump. Det är våra gener som rörelse. Det är partiet som tar kompromissen när det är möjligt – och striden när det är nödvändigt. Även när det inte alltid är opportunt. Och ändå stå upp för besluten. Särskilt när andra duckar.

Tidvis har vi fått ta våra smällar. Då är det viktigt att minnas partikamraterna. På industrierna, på kvinnojourerna, i föreningslivet, i facket och i skolorna. Det är där rörelsen händer.

När ljusen slocknar i vallokalen, då börjar rörelsens vardag.

Som sosse ingår att i tid och otid citera Olof Palme. Lite mossigt måhända, men det har sitt värde. Socialdemokrater räds inte valrörelsen, tvärtom ser man fram emot fajten. Men det är tydligt vad vi är för sorts människor: vi förstår politikens villkor. Det är inte valrörelsen, jaha, där var resultatet, vi hörs om fyra år. Politiken pågår dag ut och dag in.

Den insikten är vår styrka. Och den styrkan gör alla andra partier avundsjuka.