Kristersson ville skrota välfärdsstaten
Ulf Kristersson, kandiderar till ny partiledare för Moderaterna. Kristersson ville tidigare helt ”avveckla välfärdsstaten”. Uttalanden som han nu försöker mörka.
Den hårda S-kritiken mot den så kallade stupstocken i sjukförsäkringen kostade alliansen sin majoritet under valspurten 2010. Eter valet ville den nya socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson (M), marknadsföra sig som pragmatisk reformist.
Kristersson jämförde sig själv med den legendariske socialministern Gustav Möller (S) och hävdade att ”den svenska välfärdsmodellen utvecklades under samsyn mellan höger och vänster”.
När AiP uppmärksammade detta fick Kristersson svara på kritiken i riksdagen.
– När jag för 20 år sedan påpekade att det fanns väsentliga brister i monopolmodeller ska det ses i ljuset av en välfärdspolitik som systematiskt utestängde nästan alla former av alternativ och inte gav människor möjlighet till några egna beslut inom stora delar av välfärdspolitiken. Så är det inte längre, sa Kristersson.
Men Kristerssons kritik mot välfärdsstaten handlade inte om att bryta upp monopol och konkurrensutsätta. Han menade uttryckligen att det var fel att bara ändra inom ramen för den gemensamt finansierade välfärden med ökad valfrihet, pengsystem och privata alternativ.
I sin linjeartikel som Muf ordförande ”För en individuell välfärdspolitik” (Svensk Tidskrift 1990) skrev Kristersson:
”Målet är inte ett checksystem med lite mer individuella val inom ramen för ett kollektivistiskt tänkande i övrigt. Målet är att den kollektiva välfärdspolitiken i alla dess former och skepnader måste göra andra förlegade socialistiska system sällskap på historiens skräphög.”
Kristersson förordade istället en helt individuellt finansierad välfärd.
”Individen betalar sin sjukförsäkring själv, sparar för sin pension… familjen ordnar och finansierar omsorgen om barnen och de äldre. Vård- och omsorgstjänster liksom social- och pensionssystem kommer att erbjudas människor av privata företag på en välfärdsmarknad.”
Ändå hävdade Kristersson som minister att ”de generella systemen” är ”fundamentala delar av svensk välfärdspolitik” och att det ”finns mycket som har förenat de svenska partierna i välfärdspolitikens utveckling”.
Kristersson skrev även 1990 att länder som vill ”omfördela resurser mellan olika individer och… individers livsstadier… hämmar den ekonomiska tillväxten”.
I dag framhåller finansminister Magdalena Andersson att IMF och OECD slagit fast att länder med små klyftor, såsom Sverige, tvärtom har högre tillväxt.
– En utbyggd välfärdsstat är avgörande för tillväxten, som Nobelpristagaren Joseph Stiglitz uttryckte det vid S ekonomiska seminarium i Almedalen i år.
Fredrik Reinfeldt förföljdes under sitt partiledarskap av sin bok ”Det sovande folket” där han utmålade svenskarna som trygghetsnarkomaner. Anna Kinberg Batra fick dras med sitt uttalande om att ”stockholmare är smartare än lantisar”.
Ulf Kristersson lär, om han väljs till partiledare, påminnas om att han ville ”bekämpa och avveckla välfärdsstaten”.
