Klyftorna i skolan är vad man borde vråla om

Just nu hojtar delar av oppositionen om PISA 2018 (den stora återkommande OECD-studien av 15-åriga elevers kunskaper i vissa ämnen) med stora ord som ”skandal”, ”fusk”, ”mörkläggning”, ”skönmålade resultat” och, förstås, ”avgå, avgå, avgå” – helst alla, men åtminstone någon.

Jag har läst rapporten om PISA-utfallet, och det redan när den kom 2019. Jag har likaså läst Riksrevisionens nu så omskrikna rapport med kritik mot delar av provets genomförande. Av debatten att döma verkar inte alla, allra minst de som skriker högst, ha gjort det.

Vad det hela kokar ner till är att den andel som exkluderats ur det gjorda elevurvalet var betydligt högre än de fem procent som OECD-reglerna medger, och att exkluderingen enligt Riksrevisionens bedömning åtminstone delvis gjorts på felaktiga grunder.

Exkluderingen har gjorts av skolorna själva. Inte av Skolverket (och än mindre av regeringen). Skolverkets utbildning för de skolansvariga för PISA-provet informerade om de regler som gällde för exkludering av elever; Riksrevisionen hävdar ingenting annat. Kritiken handlar om att regeringen och Skolverket inte gjort tillräckligt för att säkerställa att reglerna för exkludering följdes, och man kräver att det görs inför nästa gång.

Tilläggas bör att den stora exkluderingen – liksom den ökade andel elever andelen elever som vägrade delta – tydligt redovisas i Skolverkets rapport om utfallet av PISA 2018. Tilläggas kan också att detta diskuterades offentligt redan när rapporten kom.

Mörkläggning? Nja… ”Fusket” då?

Snarare är det missförstådda regler. Elever som har otillräcklig förståelse av landets språk får uteslutas ur urvalet, men det gäller enbart när eleven undervisats mindre än ett år. Riksrevisionens slutsats på grundval av Migrationsverkets statistik över nyanlända i olika åldersgrupper är att elever som gått fler än ett år i svensk skola ändå uteslutits.

En rimlig slutsats blir att ett antal skolor, oberoende av varandra, missat ettårsregeln och gått efter det de ansett vara regelns innebörd, det vill säga att elever med otillräcklig språklig kompetens fick undantas. Och bedömt elevens faktiska språkförståelse, inte hur många år den gått i svensk skola.

Om en regel ofta bryts finns det ändå skäl att pröva om regeln faktiskt är rimlig.

Visst, det var formellt fel. Och visst, regler ska hållas. Men om en regel ofta bryts finns det ändå skäl att pröva om regeln faktiskt är rimlig. Språkforskare säger att det tar upp-
emot fem år innan ett nytt språk fungerar som inlärningsspråk. Så om man menar att provet, för att vara rättvisande, ska bygga på tillräckligt språkförståelse hos deltagarna, känns ett år som alldeles för kort kvalifikationstid.

Så kanske borde man ta upp frågan om viss höjning?

Men håller resultaten då, med så många ur urvalet som inte deltog?

Det tas också upp i Skolverkets rapport, som också går igenom alla andra statistiska osäkerheter som vidlåder urvalsundersökningar av den här typen. Bedömningen är att bortfallet och uteslutningarna inte kan ha haft någon avgörande betydelse för resultaten.

Genomsnittspoängen för de svenska eleverna ligger något över siffrorna från 2015, men förändringen är så pass liten att den, som Skolverket också påpekar, inte är statistiskt signifikant. Det man säger är bara att resultaten 2018 bekräftar dem från 2015; den tidigare nedåtgående tendensen har brutits och genomsnitten ligger över bottennoteringen från 2012. Fast fortfarande under resultaten såväl i den första PISA-studien 2000 som resultaten från PISAs föregångare, IEA-studierna.

Man kan knappast kalla detta för skönmålning.

Kanske ett lägre bortfall och färre exkluderingar gett marginellt andra siffror. Ser man poängnivån som det centrala kan man tycka att rapporten blivit irrelevant. Ser man i stället till vad den säger om hur skolsystemet fungerar för olika elever, så är resultaten så överensstämmande med andra internationella studier, med skolstatistiken och med ett stort antal forskningsrapporter att resultaten är både relevanta och pålitliga.

I PISA når inhemska elever de högsta genomsnittliga resultaten, och de har ökat sedan 2012. Elever med två utländska föräldrar men födda i Sverige ligger något lägre, och deras genomsnitt har sjunkit sedan 2015. Utlandsfödda elever ligger lägst, och visar sjunkande genomsnitt.

Bilderna är samstämmiga: skolans problem är selektiva, inte generella. Det handlar allra mest om svårigheterna för elever som kommer till Sverige efter skoltidens början – ju högre upp i ålder, desto större svårigheter. Det handlar likaså om problemen för barn i lågutbildade och ekonomiskt svaga familjer, något som i stor utsträckning sammanfaller med utländsk bakgrund.

Att skolresultaten genomsnittlig sett försvagats i dessa grupper har i sin tur att göra med den ökande segregationen och de allmänt växande sociala och ekonomiska klyftorna.

De klyftorna är vad man verkligen borde vråla om. Och vad man ska göra åt dem borde vara det allra mest angelägna att diskutera.

Jag kan inte hitta ett enda hållbart bidrag från oppositionen i de avseendena.