Isabella Selling: Bortom hitte-på-jobb – verkligheten för Sveriges sjuka

De senaste åren har sjukförsäkringen förändrats för att öka den ekonomiska tryggheten och flexibiliteten. Genom att förbättra förståelsen för regelverket skulle systemets legitimitet stärkas. Fler skulle kunna avsluta sin rehabilitering under trygga förhållanden och återgå i arbete hos den egna arbetsgivaren. För arbetarrörelsen, som historiskt sett har varit förkämpar för trygghetssystemets utveckling, är de senaste årens debatt och omformning av sjukförsäkringen en kritisk stridsfråga.

Den tidigare S-regeringen tillsatte en utredning för att utvärdera reformerna. När regeringen byttes, ändrades också direktiv och särskild utredare. Utredningens slutbetänkande SOU 2024:26 En utvärdering av förändringar i sjukförsäkringens regelverk under 2021 och 2022 kom i början av april. Där föreslås en återgång till det gamla systemet med striktare regler och begränsningar. Men vad innebär det för vanligt folk?

Det innebär att Försäkringskassan inte längre ska ange vilken yrkesgrupp en individ kan arbeta med. I stället bedöms arbetsförmågan mot jobb som inte nödvändigtvis existerar på den verkliga arbetsmarknaden – ett ”hitte-på-jobb” på en fiktiv arbetsmarknad. Det får allvarliga konsekvenser, särskilt för de med fysiska besvär i ett fysiskt krävande arbete. Du kan få indragen sjukpenning med motiveringen att du kan ta ett arbete där du sitter ned. 

Likaså föreslås en åtstramning av de undantag som finns. Att ta bort övervägande skäl och att återinföra särskilda skäl innebär att den som är mitt uppe i en rehabilitering, och kanske arbetar deltid, kan få sin sjukpenning indragen om läkaren inte kan fastställa exakt återgångsdatum till arbete. Det här påverkar främst de med psykiatriska diagnoser där prognosen är otydligare. 

Om dessa förslag blir verklighet kommer många att drabbas. De som är sjuka riskerar att förlora sin sjukpenning eller pressas in i arbete som de inte klarar av. Osäkerhet skapar en ökad oro och påverkar den mentala hälsan negativt. Vi får inte glömma att sjukförsäkringen är avsedd att skydda och stödja den enskilde individen; inte hålla sjuktalen låga. 

Att inskränka möjligheten till deltidssjukrivning innebär även det en mindre flexibel möjlighet till återgång. Om omfattningen av arbetstiden återigen behöver minskas lika mycket varje dag påverkar det den som inte arbetar kontorstider, exempelvis den som arbetar längre pass på schema där det är svårt att dela varje arbetspass lika mycket. Om du kör buss och är sjukskriven på halvtid, behöver du helt enkelt hoppa av bussen efter fyra timmar. Varje dag. Detta har prövats förut, och det var oflexibelt och orättvist redan då.

Ingen är emot en utvärdering. Men en tillbakagång till de rättsosäkra och otrygga system som gällde innan 2021 är inte rätt väg att gå.

Isabella Selling

Om bestämmelserna för behovsanställda tas bort kommer den som har en otrygg anställning betraktas som arbetslös efter två veckor, i stället för efter 90 dagar. Om de särskilda äldrereglerna tas bort kommer den som är i nära anslutning till pensionsåldern antingen hänvisas till en lång omställning till ett annat arbete, eller tvingas till att ta ut ålderspension i förtid. Om så sker får du en lägre ålderspension livet ut.

Ingen är emot en utvärdering. Men en tillbakagång till de rättsosäkra och otrygga system som gällde innan 2021 är inte rätt väg att gå. Vi ska framåt. Sjukförsäkringen håller fortfarande inte måttet. Den är en central del av vårt trygghetssystem och förändringar måste göras utifrån människors behov. Vi ska lyssna till de grupper som är mest berörda av förändringarna. Till de som står inför utmaningar med långvarig sjukdom och rehabilitering. Men också till de yrkesgrupper och branscher där arbetets fysiska och psykiska påfrestningar är särskilt höga. På så sätt kan vi fördjupa vår förståelse för de reella konsekvenserna av de förändringar som föreslås, och därmed utveckla vår egen politik. 

Ett system som endast belönar den som kan återgå till arbete inom en förutbestämd tidsram, utan att ta hänsyn till den enskildes verkliga förmåga eller de faktiska möjligheterna på arbetsmarknaden, är varken rättvist eller hållbart. Vi måste argumentera för en modell som ser människan snarare än en modell som förlitar sig på rigida tidsgränser och fiktiva arbetsmarknadsbedömningar. Mycket står på spel. Det handlar om att försvara och utveckla en av de grundpelare på vilken den svenska välfärdsstaten har byggts. Framgången i denna strävan kan inte enbart mätas i politiska segrar eller nederlag, utan i hur väl vi kan erbjuda skydd och stöd till de som behöver det som mest.

Isabella Selling
utredare vid LOs enhet för samhällspolitik