”Bistånd ger en utväg”

Att regeringen pausar biståndet spelar extremisterna i händernaoch föder terrorn, menar både Anna Sundström och Vilhelm Konnander.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret:

1. Hur ser du på att biståndet till Palestina pausas?

Vi är alla upprörda över Hamas dödande av försvarslösa civila israeler. Men det svenska biståndet går naturligtvis inte till terrorister, utan till humanitärt nödlidande, MR-försvarare och civilsamhället. Vi på Palmecentret stöttar civilsamhällesorganisationer som arbetar för en demokratisk och inkluderande utveckling samt fredlig dialog. Inte minst bland ungdomar och kvinnor. Det är viktigt att ge människor hopp om fred och möjlighet till engagemang i organisationer som verkar för fredlig konfliktlösning och demokratisk utveckling. Det palestinska civilsamhället spelar också en viktig roll i att bevaka och rapportera om situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i Palestina. Att strypa biståndet är att spela extremisterna i händerna. Vi behöver tvärtom nu stärka vårt stöd till demokratiska krafter. Om man tar bort biståndet får man garanterat mer extremism.

2. När kommer Turkiet att säga ja till Sveriges Natoansökan?

När Erdogan inte har någon större nytta av att mjölka situationen och hålla oss på halster. Om det så gäller amerikanska stridsflygplan eller för att ta inrikespolitiska poänger. Eller när det internationella trycket från de andra Natoländerna blir tillräckligt hårt.

3. Vad innebär Brics-samarbetet för rådande världsordning?

Det blir allt viktigare. Länder i det som tidigare kallades Syd har ett legitimt anspråk att få delta i viktiga sammanhang och få mer att säga till om. Till exempel i FNs säkerhetsråd. Ambitionen i Brics-samarbetet blir alltmer att utveckla en parallell multilateral struktur, utmana ”västvärldens dominans” och skapa en ny världsordning. Tillsammans med Ukraina-krigets polariserade effekt på de internationella relationerna och den tilltagande krisen i Mellanöstern riskerar detta att leda till ökade spänningar och konflikter mellan ”Nord och Syd” som hotar att underminera det multilaterala systemet. Samtidigt som vi är mer beroende än någonsin av välfungerande internationellt samarbete för att möta de globala utmaningar vi står inför riskerar vi att samarbetet bryter samman. Här har världens progressiva krafter en mycket viktig samlande uppgift.

Vilhelm Konnander, säkerhetsrådgivare:

1. Hur ser du på att biståndet till Palestina pausas?

Bistånd ger hopp och möjlighet. Terror frodas i desperation och vanmakt. Vill vi föda terrorn bryter vi biståndet. Svårare är det inte. Människan har kraften att skapa eller förstöra. Ger vi utrymme att skapa, gör vi det. Biståndet ger förmågan att forma och förändra. I tragiken och vreden bör vi därför dra gränsen mellan folk och förbrytare, att inte straffa de oskyldiga med de skyldiga, att se människan bland monstren. Det måste finnas en värld värd att leva i efter våldet. Vägen ur det är inte mer vapen utan starkare samhällen. Säkerhet byggs på att trygga folks framtid. Biståndet ger en utväg. Det hotar vanmakten terrorn tar sin makt ur. Bör vi då inte bistå mer när nöden är som värst? För finns det annars en väg åter?

2. När kommer Turkiet att säga ja till Sveriges Natoansökan?

Är det Nato eller Turkiet Sverige söker medlemskap i? Kristerssons krypande och krumbuktande kunde lika gärna vara för Åkesson som för Erdogan. Vi bör bryta logiken att försvara friheten genom att förneka den. För det tar inte slut med medlemskap i Nato. Villkorandets ”om bara, så…” är ändlöst och omättligt. Det viktiga är att förnedra, kränka och bryta ned oss till förtryckets fogliga fångar för den dag vi kommer med i klubben. Strofen ”en dag en gräns för dessa sätta” säger vad som krävs. Står vi upp mot förtrycket vinner vi den frihet vi vill försvara i Nato. Frågan är inte om eller när utan vad vi vill med ett medlemskap. Det är inte vad Turkiet vill.

3. Vad innebär Brics-samarbetet för rådande världsordning?

Brics plus blir minus för frihet, fred och frihandel. När gruppen växer ökar ofriheten. Egypten, Etiopien, Iran, Saudi Arabien och UAE (Förenade arabemiraten, reds. anm.) gör det till diktaturernas gemenskap med värderingar därefter. Är dessa stater sina folks sanna företrädare eller uttryck för en ordning världen varken vill eller kan leva under? När diktaturer talar för halva mänskligheten blir frihet och demokrati deras första offer. Talet om en multipolär världsordning mot amerikansk hegemoni maskerar målet att kväsa demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Vad kan vi erbjuda i stället?