Fredrik Lundh Sammeli: Angiverilagar hör inte hemma i vårt Sverige

Foto bakgrundsbild: Fredrik Sandberg/TT Foto Fredrik Lundh Sammeli: Emmy Sjöblom

Som förälder bär jag med mig minnet av en natt när vår 11 månader gamla son fick mycket hög feber samtidigt som den lilla thailändska ön förvandlats till ett ovädershelvete. Strömavbrott gjorde att AC:n la av, febernedsättande mediciner gjorde ingen skillnad och de blöta handdukarna hjälpte föga. Vi började tappa kontakten med honom, och från SOS International var budskapet tydligt: ”Ni måste hitta en läkare.” Allt vårt fokus i den stunden var att få hjälp till vår son och den läkare vi till slut fick tag på hade bara ett mål för ögonen – att hjälpa en människa i nöd. 

Detta minne påminner mig om vikten av tillgång till vård i vårt samhälle, oavsett vem vi är eller varifrån vi kommer. Att sjuksköterskor, läkare och annan sjukvårdspersonal vill hjälpa oss i våra mest sårbara ögonblick. De ser människor i behov av hjälp – utan att först kräva försäkringar eller uppehållstillstånd. 

I en nation som bygger på starka demokratiska värderingar och en djup respekt för mänskliga rättigheter, står vi nu vid ett avgörande. SD-regeringens förslag om angiverilagar hotar tilliten i vårt samhälle, samtidigt som det skulle utsätta människor för livsfara. 

Protesterna har varit breda och omfattande. Ingen mer än regeringen, ditpiskad av SD, verkar tycka att angiverilagar är en bra idé. Arbetsgivare, fackförbund, professioner, regioner oavsett styre från höger till vänster. Alla säger nej. Vårdpersonal måste kunna fokusera på att bota och rädda liv. Lärare ska inte behöva ange sina elever. Socialtjänsten främsta uppgift måste vara att hjälpa den som behöver.  

Historien har gett oss skrämmande exempel på hur angiverilagar kan användas för att knäcka ett samhälle. 

Fredrik Lundh Sammeli

SD-regeringen försöker rättfärdiga angiverilagarna med argument om säkerhet och brottsbekämpning. För mig som socialdemokrat är det viktigt att de som inte får vistas i Sverige lämnar landet. Att människor som får avslag på en asylansökan inte tror att framtiden finns här bara man lever papperslös ett tag. Just därför finns myndigheter med tydliga uppdrag att bekämpa skuggsamhället. Yrkesgrupper som har i uppgift att öka återvändandet. Men att tro att ett angiverisamhälle är lösningen är helt åt helvete fel. Det riskerar snarare att göra skuggsamhället större. 

Historien har gett oss skrämmande exempel på hur angiverilagar kan användas för att knäcka ett samhälle. Tysklands 1930-tal är ett smärtsamt tydligt exempel på vad som händer när medborgare uppmanas att rapportera varandra till myndigheterna och tilliten i samhället mals ner. Resultatet blev skräck, förföljelse, lidande och död. 

Som socialpolitisk talesperson känner jag en djup oro över vilket samhälle denna regering är på väg att skapa. Att tvinga offentligt anställda att agera gränspoliser och dessutom utreda hur de ska kunna straffas om de vägrar vara angivare – det är uppenbarligen priset Ulf Kristersson är beredd att betala för att fortsätta vara statsminister. Men priset är alldeles för högt. Vi måste bjuda motstånd. 

Ingenting blir bättre av att låta Sverigedemokraternas drömmar om ett angiverisamhälle bli svensk regeringspolitik. Jag sörjer ärligt talat att Sverigedemokraterna har övriga regeringspartier så i sitt grepp att detta nu ska bli läkares, lärares och socialsekreterares vardag. 

I början av mandatperioden bedyrade sjukvårdsministern Acko Ankarberg att sjukvården skulle fredas. Nu ser vi resultatet. SD är största parti och deras inriktning styr utfallet. Jag förstår ärligt inte hur frihetligt sinnade kristdemokrater och liberaler står ut. Att göra SDs skrämselpolitik till sin egen regeringspolitik är skadligt på riktigt. 

Fredrik Lundh Sammeli (S) är gruppledare i socialutskottet