Anne-Marie Lindgren: Skolans regelverk gynnar stora koncerner

Remissomgången på utredningen ”En likvärdig skola” har just avslutats. Utredningen föreslår bland annat att kötid slopas som ur- valskriterium vid antagningen till fristående skolor. Och att skolpengen till de fristående skolorna sänks, eftersom den idag innefattar kostnader som friskolorna inte har.

Överkompensationen skapar i sig självt ett vinstutrymme. Som ytterligare ökas genom genomsnittligt lägre lönenivåer och lägre lärartäthet än i kommunala skolor. Och genom att kösystemet i praktiken ger ett försteg för barn ur socialt väletablerade familjer som förstår att man måste söka plats redan på BB.

Så undra på att de stora friskolekoncernerna inte är intresserade av regeländringar som minskar utrymmet att göra vinst.

Så rakt på sak utrycker de sig förstås inte. Academedia, till exempel, skriver att med sänkt skolpeng kommer man inte att kunna investera i några nya skolor. ”Investera” kan översättas med ”köpa”, för det är i huvudsak så som de stora koncernerna växer – genom uppköp av andra skolor.

Men varför ska skattebetalarna betala privata företags köp av andra företag? Är en växande företagskoncentration inom skolan ett samhällsintresse?

Väljarna vill inte ha vinster i välfärden

Inom väljarkåren finns sedan länge en majoritet mot vinster i välfärdssektorn.
Den kritiken har hårdnat ytterligare bland många yrkesgrupper inom välfärdssektorn. Åtskilliga läkare har i omgångar proteste- rat mot den aggressiva nyetableringen av nätbaserade läkarmottagningar. Och just nu pågår en namninsamling bland lärare mot marknadiseringen av skolan; hittills har 13 000 namn registrerats.

De borgerliga partierna skyddar koncernerna

Dock har välfärdsföretagen hittills alltid kunnat räkna med ett stabilt stöd inom
den borgerlighet som sedan decennier har majoritet i riksdagen. Bara för någon vecka sedan röstade den ner ett förslag om att offentlighetsprincipen ska gälla också för de privata, skattefinansierade välfärdsföretag. Stödet har uppenbart också fungerat som skyddsmur mot allt vad självkritik och probleminsikt heter bland välfärdsföretagarna. Självtillräckligheten och oviljan att erkänna ens det allra minsta problem är magistral.

Liberala ledarsidor har börjat svänga

Men företagen borde nog, i rent egenintresse, visa sig litet mer intresserade av att rätta till åtminstone de värsta orimligheterna i dagens system. För nu börjar det mullra också inom borgerligheten. Ett växande antal liberala ledarsidor, många med mycket stark ställning i debatten, kräver i synnerligen oförblommerade ordalag att borgerligheten ska sluta buga för finansintressena.

Segregationstendenserna har funnits länge

För 20 år sedan började jag själv gräva i statistiken kring friskolorna, och upptäckte både segregations- och koncentrationstendenserna. Det var faktiskt litet av en ny upptäckt, för det här var inte etablerade sanningar då, och det tog ett tag innan de blev det. Numera är tendenserna inte bara tendenser utan etablerade strukturer. Med effekter som inte alls var de tilltänkta när friskolorna infördes efter en proposition av regeringen Bildt hösten 1991.

Då hette det att kvaliteten skulle öka, kostnadseffektiviteten bli bättre, större bredd och variation i skolans arbete, och utrymme för ett antal kooperativ eller lokala småföretag med nya goda idéer.

30 år senare kan man, med ett citat från en ledare i liberala Expressen, konstatera att ”som helhet har den marknadsstyrda skolan varken drivit fram sänkta kostnader för skattebetalarna eller ett kvalitetslyft och innovation”.

Valfriheten är nu det viktigaste

Och vi som varit med ett tag undgår inte noteringen att man numera från företagarhåll mera sällan lyfter fram argumenten om sänkta kostnader och höjd kvalitet. Det är litet för många forskningsstudier, och litet för mycket statistik, och litet för många erfarenheter, som inte pekar åt det hållet.

I stället koncentrerar man hela argumentationen på valfriheten. Och låtsas som att alla krav på förändringar av dagens regelverk innebär ett hot, eller rent av ett avskaffande, av medborgarnas valfrihet.

”Valfrihet” i meningen självklar rätt att få precis det alternativ man själv önskat sig finns inte. Det bestäms av antalet platser i förhållande till antalet sökande. Moderatledda Stockholms kommun skriver inte länger på sin hemsida att man kan välja skola – det heter att man kan söka skola. Vad man sedan får är en annan sak.

Alternativ behöver inte likställas med vinster

Denna rätt att söka bland olika alternativ förutsätter inte ersättningar till skolföretag som kraftigt överskrider deras kostnader. Rätten att välja förutsätter inte ens privata alternativ, den kan finnas även i ett helt offentligt system. Och om man, för att öppna för goda idéer utifrån, vill tillåta även privata företag, är det inte självklart att aktiebolag är bästa lösningen

Snarare kan man misstänka att de stora bolagen, precis som på alla andra marknader, kväver de goda idéer som innovativa småföretag eller ideella organisationer kan komma med. Att minska de incitament som dagens regelverk oförnekligt ger till företagskoncentration och till finansiellt, inte pedagogiskt, drivna satsningar kan mycket väl leda till både större variation och mindre segregation än vad vi har i dag!

Vi som varit med ett tag undgår inte noteringen att man numera från företagarhåll mera sällan lyfter fram argumenten om sänkta kostnader och höjd kvalitet.