Anne-Marie Lindgren: Covid blixtbelyser vårt ömsesidiga beroende

Det finns en hel del lärdomar att dra av coronaepidemien.

Några handlar om samhällsorganisation. De flesta inser nog numera att äldreomsorgen behöver både förstärkas och förändras. Alla inser möjligen inte att det också kräver ökad finansiering. Men insikten om reformernas nödvändighet lägger åtminstone grunden för att det ska gå att tjata hem en förståelse för att det också krävs mer pengar.

Det finns sannolikt också öppningar för vissa förändringar i ansvarsfördelningen mellan staten och regionerna när det gäller organisationen för testning och smittspårning; att dagens organisation inte är särskilt ändamålsenlig är övertydligt. Detsamma gäller om ansvaret för beredskapslager av mediciner och skyddsutrustning.

Så har vi det här med statens roll för företagandet. I decennier nu har kravet varit att staten ska underlätta så mycket som möjligt, och lägga sig i så litet som möjligt. När covid-19 slog till ändrades det senare till att staten skulle kompensera så mycket som möjligt, och helst litet till, av de förluster som företagen gjorde som följd av epidemin.

Ingendera hållningen är rimlig.

För låga krav på företagarna

Epidemin visade att ett antal företag hade en mycket svag egen ekonomisk bas och saknade marginaler för att klara ens en mindre ekonomisk nedgång. En del av det kan faktiskt hänföras till politiska beslut, som det ständiga sänkande av kraven på eget aktiekapital; med den senaste sänkningen ligger det på 25000 kronor.

Med så låga krav öppnar man för oseriösa och direkt kriminella aktörer, vilket de myndigheter som samverkar mot ekobrott redan hunnit påpeka åtskilliga gånger. Men även bortsett från det är beloppet för litet. Det är för svag grund för att bygga ett stabilt företag. Visst har staten intresse av att skapa goda villkor för nyföretagande, men framför allt har staten intresse av att det skapas företag med hyfsade utsikter att överleva på marknadens villkor.

Då ska man inte uppmuntra folk att starta företag på hur lösa boliner som helst.

Pandemin ger människor andra vanor

Från vissa utgångspunkter är det förstås rimligt att staten stöttar företag under en period av nedgång orsakad av extraordinära händelser, typ pandemier eller naturkatastrofer. Men det finns gränser även för vad statens ekonomi klarar utan att det uppstår andra komplikationer.

Vidare innebär nedgångsperioder, särskilt om de blir långvariga, förändringar i fler avseenden: teknik utvecklas, människors preferenser förändras och så vidare. Generella stödformer som så att säga lägger den befintliga företagsstrukturen i malpåse under lång tid betyder att anpassningen till nya och förändrade villkor bromsas – och leder till stora omställningsproblem den dag stöden upphör.

Så med tanke på att det lär ta ett tag innan epidemin gett sig är det dags att börja överväga den fortsatta utformningen av stödet till näringslivet.

Ja, och så har vi det där med individens samhällsansvar.

Tvätta händerna

Det är människors beteenden som avgör smittspridningen. Om reglerna för hygien och för avstånd till andra följs dämpas den. Om reglerna inte följs ökar den. Så enkelt är det. Vilket betyder att även den som tror sig inte behöva vara rädd för sjukdomen har ett ansvar för att inte utsätta sig för smitta.

Och inte riskera att a/ sprida smitta b/ bidra till att sjukvården och vårdpersonalen blir överbelastad c/ bidra till att personer med andra hälsoproblem inte kan få hjälp för att vården är upptagen av att ta hand om coronapatienter, samt d/ bidra till riskerna att personer smittas som inte klarar sjukdomen.

I vår tid betyder individen allt

Vi lever i individualismens tidsålder. Och individualismen definieras i stor utsträckning som rättigheter – att få satsa på sig själv, välja hur man vill leva och hur man ska förverkliga sina drömmar. Staten ska så litet som möjligt lägga sig i det, och på många håll möter man uppfattningen att man har rätt att bryta regler som är till hinders för de egna fria valen.

Vilket, kanske, förklarar varför smittspårningen visar att sådär en tredjedel av de positiva fallen kan härledas till fester, krog- besök och dylikt där reglerna om avstånd till andra definitivt inte följts.

Med konsekvenser enligt a–d ovan.

Vi påverkas av omgivningen

Allt samhällsbyggande handlar i grunden om att skapa goda livsvillkor och personlig frihet för den enskilde. Men individen lever sannerligen inte sitt liv oberoende av hur samhället runt omkring ser ut – och hur andra människor beter sig. Tvärtom, omgivningen är ytterligt avgörande för just individens villkor. Och med det har varje person också del i ansvaret för hur denna omgivning ser ut och hur den fungerar.

Coronaepidemin blixtbelyser det sambandet, och de enskilda individernas ömsesidiga beroende av varandra.

Ny typ av allvar

Att statsministern och olika regeringsledamöter nu talar ett klarspråk om detta på ett sätt som faktiskt inte hörts på decennier säger inte bara något om allvaret i epidemin. Det kan mycket väl – tillsammans med de tydliga besked som pandemin gett om vårt beroende av sådant som sjukvård, äldreomsorg och en stark stat – innebära ett skifte i tankemönster som får effekter för framtiden.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera