Anne-Marie Lindgren: Inga enkla lösningar på livet efter coronakrisen

Ett antal av de erfarenheter vi nu gör under den pågående coronapandemin kommer att leda till omprövning av föreställningar som präglat de senaste decennierna.

Till att börja med har staten gjort comeback i en ledande roll.

Och vill vi ha en stat tillräckligt stark för att klara oss igenom kristider, måste den vara på plats även i icke-kristider. Den kan inte snabbt byggas upp när krisen redan står vid dörren.

Vi stockholmare kan ju ägna några eftertänksamma funderingar åt vad som skulle hänt om den moderata regionledningen lagt sina stora varsel om uppsägningar av sjukhuspersonal redan i höstas, och med det också hunnit förverkliga dem när epidemin kom. Är det någon som tror att dessa krympta sjukhus skulle ha klarat vårdbehoven? Eller att vårdcentralerna, dit alltså regionmoderaterna tänker sig att det mesta av vården ska flyttas, hade kunnat ta över?

Den idé som styrt – och väl dessvärre fortfarande styr – stockholmsmoderaternas sjukvårdspolitik, nämligen att den mesta vården ska ges av vårdmottagningar, håller inte. Man kan kalla det en vackert-väder-modell; när allt flyter på, de flesta människor är friska och de mer komplicerade vårdbehoven inte är fler än att de kan skötas av ett enda inte alltför stort specialistsjukhus, då funkar den. Annars inte, det vill säga aldrig.

Vackert-väder-politik kan man också kalla slopandet av allt vad beredskapslager heter. För det är vad principen just-in-time innebär: ingenting ska hållas i lager utan köpas in direkt när den ska användas. Det är en utmärkt modell så länge det finns tillräckligt att köpa av det man behöver, en ökad efterfrågan alltid kan mötas av lika snabbt ökat utbud, och att alla leveranser fungerar utan några stopp någonstans.

När någon, eller några, av dessa faktorer inte är på plats fungerar modellen inte. I kriser, till exempel…

Just-in-time är en modell importerad från näringslivet för att spara pengar just på lagerhållning. Dessvärre är det ett sparande som kan bli dyrt, när modellen inte fungerar och man står med brist på mycket nödvändiga produkter.

Att coronakrisen kommer att innebära en återgång till beredskapslager, både av läkemedel och livsmedel, är en riskfri spådom. Sannolikt får vi också ett visst omtänkande i näringslivet; att behöva stoppa hela produktionen för att det plötsligt kärvat rejält med leveranserna av en eller flera viktiga komponenter är inte ekonomiskt rationellt.

Samhällsangelägenheter, gemensamma medborgerliga intressen, kan inte skötas enligt principer som gäller för affärstransaktioner. Det har funnits goda bevis för det redan tidigare, men vårens erfarenheter blixtbelyser dem. Över huvud taget ser vi en renässans för gamla socialdemokratiska sanningar, som att en stark a-kassa behövs för att hindra att en lågkonjunktur förvärrar sig själv genom kraftigt sjunkande konsumtion, eller att en bra sjukförsäkring behövs för att folk inte ska gå till jobbet när de är sjuka.

Den stora utmaningen för socialdemokratin är hur vi ska kunna använda oss av dessa nya öppningar. ”Utmaning” ska här läsas i sin ursprungliga, starka betydelse av en stor och inte alldeles enkel uppgift.

För även om det är alldeles uppenbart att mer marknad, mer skattesänkningar och fler generella företagssubventioner inte löser de problem som nu väntar vad gäller såväl arbetsmarknaden som välfärdssektorn, så är det lika uppenbart att vi står inför mycket stora resursproblem när gäller både arbetsmarknaden och välfärdssektorn.

Det kommer att kräva så oerhört mycket att reda upp efter krisen, inte minst för att få igång ekonomi och sysselsättning igen, att det inte kommer att finnas några pengar till allt det som vi redan tidigare visste behövde pengar. Som äldreomsorgen, som förstärkningen av polisen, de högre löner alla numera tycker att sjukvårdsfolket är förtjänta av, förbättringar av villkoren i de utsatta bostadsområdena, med mera.

Med andra ord, det kommer att finnas problem som bara långsamt kan förändras. Det kommer att skapa både oro, missnöje och misstänksamhet.

Det kommer också att finnas starka ekonomiska intressen som vill bevara de former för privatiseringslösningar som nu är övermogna för avskaffande, och välfärdsbrister kan fortfarande utnyttjas av främlingsfientliga grupper.

Det kommer att behövas en genomtänkt strategi för hur statens pengar ska användas mest effektivt. Det går, exempelvis inte, att gödsla med stora generella företagsstöd – det måste handla om satsningar på branscher som dels har stor effekt för sysselsättningen, dels kan fungera som draglok för ökad ekonomisk aktivitet i andra branscher.

Men det handlar också oerhört mycket om tonläge. Det handlar om att hålla fast allvaret från coronakommunikationen: Läget är kärvt, det går inte att ställa ut några stora löften, det finns inga enkla lösningar.

Det gäller både i samtalen, och budskapen, till medborgarna, och i debatterna med andra partier. Alldeles särskilt de som vill få det att framstå som att det finns enkla lösningar.