Ställ M till svars för försämrad sjukförsäkring

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Ett av målen för sjukförsäkringen är, enligt årets regleringsbrev för Försäkringskassan, att ge trygghet vid sjukdom.

Det är ju bra att regeringen tydligt slår fast det, men litet märkligt känns det att det lyfts fram som ett nära nog nytt mål. För det var själva argumentet för beslutet på 1950-talet om en allmän sjukförsäkring: folk skulle inte behöva oroa sig för sin och familjens försörjning om de drabbades av sjukdom eller skador

Så egentligen skulle det väl inte behövs lyftas fram som ett alldeles särkilt och nära nog ett nytt mål.

Men med tanke på hur debatten gått i åtskilliga år nu är det kanske en påminnelse som behöver göras.

Och en principfråga som borde ha lyfts upp till ytan för länge sedan: Ska vi ha en sjukförsäkring som ger ett rimligt skydd för hushållsekonomin, den dag ohälsan är framme? Eller ska försäkringen bara ge ett minimalt stöd, och för många inget skydd alls?
För det är vad frågan handlar om.

Den handlar inte om att vi behöver regler som förhindrar fusk – för det är klart att vi ska. Den handlar heller inte om att folk ska kunna vara sjukskrivna utan medicinska skäl – för det finns det ingen som kräver. Och den handlar inte om att sjukersättningen ska motsvara hela lönen, så att det inte finns några ekonomiska skäl alls att återgå i arbete.

Den handlar om ifall sjuka människor ska ha ett rimligt skydd för försörjning och hushållsekonomi – eller om de ovanpå sjukdomen också ska drabbas av allvarliga ekonomiska problem, tvingas leva på anhöriga eller söka försörjningsstöd.

Det senare är med dagens hårda regler en realitet för alldeles för många.
Villkor som drivits igenom av Moderaterna och Alliansen, och som socialdemokratin varit märkvärdigt tvehågsen att ta konflikt om.

Men kanske är formuleringen om att ”ge trygghet vid sjukdom” en markering mot den moderata politik som faktiskt har det rakt motsatta syftet: en försäkring så snål att folk tvingas bortse från hälsan och ta sig tillbaka till arbetslivet, oavsett hur dåliga villkoren blir?

Riksrevisionen skriver i en rapport från 2018 att ersättningsreglerna för sjuk- och aktivitetsersättning (alltså ersättningar vid mer långvarig arbetsoförmåga) är för strikta. Personer som fått nej till sådan ersättning har nämligen genomsnittligt sett fått dels sämre ekonomi, dels sämre hälsa.

Vilket är svårt att se som något positivt, vare sig för individen eller för samhällsekonomin.
I dag ifrågasätts de dessutom allmänt. Det går inte en vecka utan rapporter i media om uppenbart sjuka personer som förtvivlat undrar hur de ska klara sig efter Försäkringskassans avslag. Riksrevisionen är, som sagt, kritisk. Arbetsförmedlingen är kritisk. Läkarkåren är heligt förbannad över Försäkringskassans underkännande av även mycket starka medicinska skäl.

Trots det fortsätter M helt oberört att kräva ännu fler försämringar.
Trots, som sagt, de uppenbart negativa effekter som de redan gjorda har fått.
Vad ligger egentligen bakom detta idoga förnekande av problemen?
Ett skäl är ekonomiskt: försämringarna i socialförsäkringarna har varit ett sätt att finansiera sänkningarna av inkomstskatten.

Ett annat skäl är ideologiskt. Moderaterna har alltid varit negativa till socialförsäkringar. Det går en rak linje från 1800-talshögerns motstånd mot statliga hjälpinsatser under missväxtår och mot tidiga förslag om ekonomisk hjälp till personer som skadades i arbetet, till dagens strävanden att montera ner sjukförsäkring och a-kassa. Argumenten är desamma: folk slår sig till ro med att ”leva på bidrag” och slutar anstränga sig.

Dock, den här klara-dig-själv-ideologin är klart selektiv. Generositeten med rut-subventioner, exempelvis, är gränslös och kontrasterar dramatiskt mot de snäva reglerna inom sjukförsäkringen. Inga kostnadsbegränsningar anses försvarliga för etableringen av friskolor eller privat hemtjänst, medan kraven på låga kostnader är det överordnade målet för socialförsäkringarna.

I detta skymtar det Harald Ofstad en gång kallade ”förakt för svaghet”. Sjuka och arbetslösa misstänks för just svaghet och bristande ambitioner; för att få dem att anstränga sig tillräckligt måste man pressa dem ekonomiskt. Välutbildad medelklass däremot är alla ansvarskännande och omdömesgilla personer som bör ges stor valfrihet, utan ekonomiska spärrar, vad gäller skattefinansierade sociala tjänster (som de dessutom i den personliga frihetens namn bör slippa betala så mycket skatt till).

Det pågår sedan länge en överföring av resurser från gemensam till privat välfärd via skattesänkningar, skattesubventioner och försämrade trygghetssystem. Det finns en strategi bakom detta, men den har aldrig tydligt uttalats och än mindre lyfts fram till klara beslut.

Frågan har aldrig ställts vilken typ av sjukförsäkring vi vill ha – den har bara gjorts om ändå.

Men bättre sent än aldrig. Det är hög tid att ställa den fråga Moderaterna hittills lyckats undvika: Ska vi ha en försäkring som ger ett verkligt skydd vid sjukdom – eller ska vi ha det som det blivit i dag?

Foto: Ylva Säfvelin/AiP

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm