Nina Wadensjö: Bra jobbat, Jan Björklund

Foto: Liberalerna

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Jag kommer att sakna Jan Björklund. Trots att det fanns en tid då han irriterade mig mer än nästan alla andra i svensk politik. Han var både ensidig och envis, inte minst i skolfrågan. Som en ilsken och ettrig terrier fortsatte han att bjäbba om kepsförbud och ordningsregler.

Det var dessutom lätt att skämta om hans bakgrund som militär, hur han ville ställa elever på raka led, att den gamla skolan skulle återinföras. Men nu har åren gått, och när det väl blev allvar började han förhandla. Det ledde till opinionstapp, popularitetstapp och hård intern kritik. Ändå har han inte backat.

”Att vara konsistent, att ha en hållning, är kanske den viktigaste egenskap en politiker kan ha.”

Att vara konsistent, att ha en hållning, är kanske den viktigaste egenskap en politiker kan ha. Ändå glöms det bort ibland. Det är mer spännande med politiker som kritiserar och ställer krav, har de vassaste argumenten och den blommigaste retoriken. För det är lättare att älska politiker som engagerar, som pekar ut riktningen och visar var solen går upp än den som bara tröskar på i lite lagom tråkig uppförsbacke. Men det gäller att komma ihåg att när ideologin är ledstjärna kan allt det som utlovas låta bra, men visa sig vara svårt att genomföra.

När ideologin däremot är ryggrad finns det några få frågor som inte tillåter kompromisser medan allt annat är möjligt att förhandla. En sådan hållning kan åstadkomma verkliga resultat, långsiktigt.

Att Jan Björklund inte skulle vika sig borde egentligen ha stått klart långt innan valrörelsen. Under Järvaveckan 2017 höll han ett uppmärksammat tal där han lovade sina två adopterade barn att han aldrig skulle medverka till att ge SD makt.

Han höll för trycket och visade sig vara beredd att offra sin egen popularitet, sitt partis opinionssiffror och några av sina vänner i Alliansen för sin personliga övertygelse om hur frågan om regeringsbildning måste hanteras.

De senaste decennierna har omloppshastigheten på partiledare ökat rejält. Det är egentligen inte konstigt, tempot är högre, kraven fler, utsattheten större. Att ständigt vara i blickfånget, att oavbrutet behöva förse allt fler och spretigare nyhetsmedier med kommentarer och intervjuer, att alltid ha en färdig och enkel åsikt om allt från melodifestivalbidrag till vapenhandel beredd – allt det har ett pris. Till det kommer bördan att vara ständigt igenkänd, att sällan kunna röra sig fritt utan vakter och medarbetare i släptåg, att ofta möta hat och hot.

Men det finns samtidigt ett värde i att stanna kvar längre, att hålla ut, att hinna med att uppleva både toppar och dalar i opinionen. Det har Jan Björklund gjort, betydligt längre än de flesta. Och kanske bidrog dessa tolv år som partiledare till att han inte svajade när det väl gällde hur framtiden ska formas.

Jan Björklund har visat ett stort politisk mod samtidigt som han varit pragmatisk. Han visade sig vara beredd att offra väldigt mycket för att inte tvingas kompromissa om det allra viktigaste. Det är att visa ideologisk ryggrad, mer betydelsefullt än alla tänkbara stora ord och yviga gester.

Sammanfattningsvis: Bra jobbat, och stort tack, Jan Björklund. Fler politiker som du behövs.

PS. Det där med kepsförbud i klassrummet var dock ändå ett väldigt tramsigt förslag…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm