Nina Wadensjö: En oroande normalisering av SD

valaffischer-sd
När nu moderater och kristdemokrater kämpar febrilt för att få Sverigedemokraterna att framstå som ett nästan normalt parti som det är moraliskt möjligt att få någon slags passivt stöd från – då har de valt att förtränga verkligheten. Foto: Jan Söderström/AiP

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Ibland får jag frågan om det ändå inte vore rimligt att låta Sverigedemokraterna ta lite ansvar. Att det kanske inte finns någonting som skulle skada dem mer än just ansvar, att det då tydliggörs att deras politik inte håller och att alla de löften de ger inte hänger samman med verkligheten. Att ansvar är det smartaste sättet att syna bluffen och på riktigt försvaga dem, och få deras väljare att lämna dem.

Men riktigt så enkelt är det inte.

När nu moderater och kristdemokrater kämpar febrilt för att få Sverigedemokraterna att framstå som ett nästan normalt parti som det är moraliskt möjligt att få någon slags passivt stöd från – då har de valt att förtränga verkligheten. Sverigedemokraterna är inte ett normalt parti, inte på långa vägar. Det räcker att läsa deras partiprogram för att förstå att de bygger sina politiska idéer på en helt annan grund än övriga riksdagspartier.

Trots det pågår det en normalisering som är oroande, och ett steg på den vägen var faktiskt något som skedde i Europaparlamentet i januari.

Fram till dess hade inte SD släppts in i den stora konservativa och EU-kritiska gruppen ECR. I den gruppen ingår till exempel brittiska Tories, Danskt Folkeparti, Sannfinländarna men även Lag och rättvisa från Polen. Gruppen ansåg att SD var för extrema för att få ingå och SD valde i stället att tillhöra EFDD, en mindre och mer extrem grupp bestående av bland annat Italienska Femstjärnerörelsen och brittiska UKIP.

När ECR-gruppen tog beslutet att ändå släppa in SD i januari i år var det med en tydlig motivering: ”Sverigedemokraterna rör sig mot att bli ett viktigt parti i Sveriges regering”. De konservativa och EU-kritiska partierna såg helt enkelt just det som flera svenska partier fortfarande låtsas vara blinda för.

”När Ulf Kristersson likt en papegoja upprepar kravet på att det är en alliansregering som ska bildas trots att verkligheten pekar på den matematiska omöjligheten av detta, då blir det fånigt.”

När Ulf Kristersson likt en papegoja upprepar kravet på att det är en alliansregering som ska bildas trots att verkligheten pekar på den matematiska omöjligheten av detta, då blir det fånigt. Och när Ebba Busch Thor tar kraftigt avstånd från SD samtidigt som hon säger att det är fullt möjligt att ta stöd av dem för att kunna regera, då blir det otäckt.

All heder åt Liberalerna och Centerpartiet som – åtminstone när denna ledare skrivs – fortfarande erkänner de långsiktiga effekterna av att släppa fram ett parti byggt på en skrämmande ideologisk grund och en mängd företrädare som gång på gång visar att de inte lever upp till de minimikrav man kan ställa när det gäller vilka som ska stifta våra lagar.

Nu handlar det om ryggrad. Om att fortsätta kämpa för sina värderingar och att faktiskt vara beredd att ta striden när så krävs. Och ibland är det viktigare än annars. Därför känns den kampanj som S just nu driver om att stå på rätt sida av historien så viktig.

De beslut som fattas nu kan komma att påverka oss lång tid framöver. Hur ska kommande generationer se tillbaka på hur vi hanterade dagens politiska läge, vilken makt och vilket inflytande gav riksdagens övriga partier till SD?

Just nu ser det ut som om förnuftet ändå kan segra, men ingenting är säkert. Och om det vi trodde var omöjligt ändå sker – då har man i alla fall ställt sig på rätt sida av historien.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm