Björn Fridén: Döda arbetare får inga löpsedlar

nordkalk-gruva
Nordkalks anläggning i Luleå där sju anställda brännskadades 2011, varav en så svårt att han avled. Foto: Nordklak

Det här är en debattartikel eller en krönika. I dessa artiklar är det skribenten som står för innehållet. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

I slutet av maj hände något ovanligt i Sverige: usel arbetsmiljö fick rättsliga konsekvenser. Hovrätten fastställde tingsrättens dom för företaget Nordkalk där sju anställda brännskadades 2011, varav en så svårt att han avled.

Nyheten fick ingen större uppmärksamhet utanför fackföreningspressen. Inga löpsedlar, inga debattartiklar, bara samma TT-notis spridd över medielandskapet. Inga borgerliga ledarsidor skrek sig hesa över politikens handfallenhet inför dödliga brister i den svenska arbetsmiljön.

”2017 dödades 55 personer i arbetet. De åt frukost, sa adjö till sina älskade, gick till jobbet och kom aldrig hem.”

Varför inte? 2017 dödades 55 personer i arbetet. De åt frukost, sa adjö till sina älskade, gick till jobbet och kom aldrig hem.

Under samma period dödades 42 personer i olika skjutningar. Mestadels människor som gjort det osmarta karriärvalet att ge sig in i organiserad brottslighet. Dessa dödsfall har fullkomligt fått dominera den politiska debatten medan de som berövats livet när de gjort ett hederligt arbete tydligen är något som vår kollektiva uppmärksamhet inte riktigt klarar av. För rimligen borde den kunna räcka till båda.

Båda dödskategorierna är i någon mån politiska frågor. Lagstiftning, myndighetsarbete och kartläggning är avgörande. I kampen mot kriminella gäng med en tillgång till automatvapen jämförbar med små stater har det gjorts mycket. Vi har senaste halvåret sett några försiktiga framgångar.

På arbetsmiljöområdet är det ett annat läge. Att Moderaterna ville skära ner miljardbelopp i arbetsmiljöarbetet och stoppa satsningen på skyddsombuden har fått noll uppmärksamhet i dagspressen. Att allianspartierna lovar lägga ner den återstartade myndigheten för arbetsmiljöforskning blev notiser. Precis som de som dödas på jobbet.

Det har vi på något sätt accepterat. Att varje vecka är det någon som inte kommer hem till middagen för att arbetsgivare inte tagit sitt lagstadgade ansvar för arbetsmiljön.

”Skillnaden är förstås att de flesta som har en plattform att tycka något ifrån inte umgås med arbetare.”

Skillnaden är förstås att de flesta som har en plattform att tycka något ifrån inte umgås med arbetare. De som bestämmer vilka frågor som ska vara viktiga i samhällsdebatten hänger inte i de kretsarna. Skottlossningar däremot är högljudda, plötsliga och sker i storstäderna. De är lätta att greppa och göra rubriker på.

Vem vet, kanske kommer medial uppmärksamhet och resolut politisk handling få bukt med gängen och deras gräsliga dödande. Det vore en enorm framgång.

Detsamma kan vi förstås göra även med dödsfallen på våra arbetsplatser. Vi kan se till att Nordkalkdomen inte blir en kuriosahändelse. Vi kan stoppa dödsolyckorna. Men inte så länge de fortsätter att vara pliktskyldiga notiser.

Björn Fridén
Björn Fridén

Krönikör

Björn Fridén är redaktör för mediekritiksajten Mediebruset. E-post: [email protected]

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm