Anne-Marie Lindgren: Man blir inte friskare av ekonomisk press

person-sitter-ner-ledsen
Idéen som låg bakom alliansens skärpning av reglerna för sjukpenningen: ekonomiska incitament (= sämre ekonomiskt stöd) som skulle få folk att bli litet friskare och mer villiga att ta sig tillbaka i arbete, stämmer inte, menar Anne-Marie Lindgren.

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Förr kunde människor med allvarliga hälsoproblem eller funktionsnedsättningar få förtidspension (eller sjukpension som den också kallades)

Det avskaffades av alliansregeringen, som i valrörelsen 2006 gått ut med hård kritik mot att alldeles för många alldeles för enkelt fick sådan pension. I stället infördes något som kallades sjukersättning för personer med långvarigt nersatt försörjningsförmåga. Sjukersättning kan dras in, om Försäkringskassans uppföljning anses peka på att personen i fråga kan anses ha förbättrat sin arbetskapacitet.

Samma idé, alltså, som låg bakom alliansens skärpning av reglerna för sjukpenningen: ekonomiska incitament (= sämre ekonomiskt stöd) skulle få folk att bli litet friskare och mer villiga att ta sig tillbaka i arbete.

Idén visade sig inte stämma särskilt bra. Kritiken har i rätt många år nu – de här regelskärpningarna är över tio år vid det här laget – handlat om att enskilda människor råkat direkt illa ut i denna hårdare hantering och att Försäkringskassans bedömningar av människor arbetsförmåga utgår från orealistiska föreställningar om hur arbetslivet faktiskt ser ut.

Och att folk inte alls kommer tillbaka till arbetlivet, som tänkt – utan bara blir fattigare.

Samt ofta dessutom sjukare.

En ny rapport om sjukersättningen från Riksrevisionen (RiR 2018:9) visar med obehaglig tydlighet på detta.

Riksrevisionen har granskat ett antal så kallade gränsfall från perioden 2009–2015, alltså prövningar där, som myndigheten skriver, ”såväl ett positivt som negativt beslut hade varit möjligt inom ramen för handläggarens bedömningsutrymme”. De som fick avslag fick betydligt sämre ekonomi, det vill säga den uteblivna sjukersättningen kunde inte kompenseras med arbetsinkomster. Jämfört med personer som fick ersättning behövde de också oftare vård för allvarlig psykisk ohälsa.

Med andra ord: De som bedömdes som litet friskare och med större arbetsförmåga blev mer sjuka än de som bedömts ha litet sämre hälsa. Och jobb fick de inte.

”De som bedömdes som litet friskare och med större arbetsförmåga blev mer sjuka än de som bedömts ha litet sämre hälsa.”

Idén om ekonomiska incitaments undergörande effekter på hälsa och arbetsförmåga håller med andra ord inte. Vilket i och för sig är väl belagt redan tidigare; det är ett stort antal andra faktorer att ta hänsyn till också. Den idén är visserligen redan rejält sönderslagen.

Men eftersom Moderaterna envetet håller fast vid den, och nu vill ytterligare försämra både sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning för att få bort de långvariga sjukskrivningar och den långtidsarbetslöshet som de tidigare försämringarna inte bitit på, behövs det uppenbarligen nya hårdfakta som påpekar det.

Riksrevisionen skriver att ingenting tyder på att Försäkringskassan är hård i överkant; det är helt enkelt reglerna som är för hårda, och behöver ses över.

Och här har socialdemokratin faktiskt visat en senfärdighet, den långa och ihållande kritiken till trots, som gör att man kan undra hur djupt föreställningarna trängt in om att ekonomisk press på utsatta grupper kan lösa samhällsproblem.

I dagarna har ju partiet föreslagit obligatorisk svenskundervisning för asylsökande och nyanlända, där uteblivet deltagande kan leda till indragen dagsersättning och indraget försörjningsstöd.

Det är i alla avseendet rimligt att kräva att nykomna lär sig svenska, fast med tillägget att då ska vi också ge folk ordentliga möjligheter till det – och på den punkten brister det dessvärre en hel del i dag.

Men att dra in försörjningsstödet? Försörjningsstödet är den sista utposten, den yttersta garantin för att folk åtminstone ska kunna köpa mat – går det över huvud taget att försvara indragningen av den möjligheten, eller ens hotet om det, för människor vi uttryckligen bedömt vara i behov av skydd?

Hur många fler tiggare skulle det bli, för övrigt?

Tänk om. Om vi nu, realistiskt, insett att vi inte kan vara en humanitär stormakt så behöver vi väl för den skull inte bli ett humanitärt u-land.

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm