Anne-Marie Lindgren: Konfessionsfria skolor är det enda rimliga

I de tidigaste socialdemokratiska partiprogrammen kan man hitta punkten ”Skolans skiljande från kyrkan”.

Kring förra sekelskiftet var nämligen folkskolan – grundskolans företrädare – i huvudsak en angelägenhet för kyrkan, inte kommunen. Enligt skollagen skulle det finnas en skola i varje församling, med kyrkoherden som självskriven ordförande i skolstyrelsen. Och kyrkostämman utsåg majoriteten av ledamöterna.

För kristendomsundervisningen var ”skolans viktigaste ämne”, med fler undervisningstimmar än matematik. Undervisningen var, givetvis, konfessionell och följde Svenska kyrkans ordning. Den var också disciplinerande: fram till 1919 var katekesläsningen obligatorisk, med dess påbud att, bland annat, vara överheten underdånig.

LÄS MER: ”Nina Wadensjö: Religionen hör inte hemma i skolan” / AiP

Arbetarrörelsen, likaväl som liberalerna, ogillade djupt denna koppling mellan religion, konservativ samhällssyn och skola. Den politiska demokratins genombrott innebar också att kopplingen gradvis bröts och folkskolan blev en rent icke-kyrklig angelägenhet.

Men kristendomsundervisningen blev kvar, fortfarande med konfessionella inslag. Åtminstone till 1960-talets mitt fanns morgonbönen kvar; från min egen första skoltid minns jag hur vi läste bordsbön när vi gick hem på lunchrast, och tackade Gud för maten när vi kom tillbaka (hemma gjorde vi det aldrig, där sade vi ”tack för maten” till mamma…).

I 1969 års läroplan för grundskolan bytte kristendomskunskap namn till religionskunskap, och principen var att skolan skulle vara konfessionsfri.

I ett land med grundlagsfäst religionsfrihet är också det enda rimliga att alla skattefinansierade skolor är konfessionsfria – likaväl som att det enda rimliga i ett demokratiskt, pluralistiskt samhälle är att skolan är partipolitiskt neutral. Staten kan inte å ena sidan hävda principen om religions- och åsiktsfrihet och å andra sidan finansiera skolor som avser att föra in eleverna i en viss religion eller ett visst parti.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Så statsbidragen till dagens religiösa friskolor är en anomali, ett avsteg från principen om konfessionslöshet.”[/blockquote]

(Om nu någon muttrar något som ”skolans värdegrund”, så jo: skolan har att främja de överordnade demokratiska värden som grundlagen slår fast. Men det är något annat än att utgå från ett bestämt partis speciella program.)

Så statsbidragen till dagens religiösa friskolor är en anomali, ett avsteg från principen om konfessionslöshet. När socialdemokratin nu vill stoppa religiösa friskolor är det alltså mest ett återvändande till den klassiska linjen att skola och religion ska hållas isär.

Men i det kanske också ligger en insikt om att vi mer allmänt behöver göra klart för oss vad religionsfrihet är – och vad det, faktiskt, inte är. För sådär en trettio-fyrtio år sedan var begreppet enkelt. Religionsfrihet betydde rätten att tro på vilken gud man ville, och utöva denna tro genom de religiösa, kyrkliga ceremonier som var förknippade med just den tron.

Det betydde däremot inte att man med hänvisning till religionen kunde kräva undantag från gällande lagstiftning, eller gällande krav för att utöva ett visst yrke, eller gällande regler mot åtskillnad på kvinnor och män. Religionsfrihet handlade just om frihet att välja gudstro, inte om frihet att låta ett antal levnadsregler härledda ur denna tro men med, ofta, svag förankring i de religiösa urkunderna trumfa samhällets olika regelverk.

När de kraven började dyka upp, just i religionsfriheten namn, uppstod därför viss förvirring – vi hade inte riktigt klart för oss skiljelinjen mellan religiös tro och levnadsregler som egentligen inte är religiösa, om än härledda ur en trosuppfattning.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Friheten att utöva sin egen religion kräver att man också respekterar andra människors rätt att utöva sin, eller att inte ha någon religion alls.”[/blockquote]

Det är nödvändigt att dra den skiljelinjen nu.

Friheten att utöva sin egen religion kräver att man också respekterar andra människors rätt att utöva sin, eller att inte ha någon religion alls. Och att lagar och regelverk alltså ska skrivas, inte med utgångspunkt i en specifik religions levnadsregler, utan i demokratiska spelregler för ett samhälle vi ska leva i tillsammans – och gälla lika för alla.

Och sedan får var och en bli salig på sin fason, för att citera Fredrik den store.