Friskolorna: Det blir ingen skolsegregation lovade M
Friskolereformen fyller 25 år. Flera av de faror som Socialdemokraterna varnade för 1992 har blivit verklighet.
– Vi får inte mer segregation, lovade dåvarande skolminister Beatrice Ask (M).
I dagens debatt om friskolorna sägs det ofta att ingen kunde förutse utvecklingen. Det är förvisso rätt att vinstfrågan inte diskuterades och att politikerna då främst såg framför sig enskilda skolentreprenörer, inte några få stora skolkoncerner.
Men varningsflagg för ökad skolsegregation restes redan när den borgerliga regeringen och skolministern Beatrice Ask (M) la fram propositionen om valfrihet och fristående skolor 1992.
Socialdemokraterna var oroliga för effekterna på den svenska grundskolan och dess roll som ”jämlikhetsskapande kraft”. Lena Hjelm-Wallén (S), vice ordförande i utbildningsutskottet 1991–1994, varnade för att valfriheten och privatiseringen överordnas skolans mål:
”Vilka konsekvenser detta kan få för vår gemensamma grundskola analyseras inte alls”, påpekade Hjelm-Wallén i S motion.
Beatrice Ask (M) avvisade S-kritiken som ”överdriven”.
– Det är ingen måtta på det elände som man påstår blir följden av att alla föräldrar får verkliga möjligheter att välja skola. Vi får inte mer segregation med likvärdiga ekonomiska förutsättningar för offentliga och fristående skolor, sa Ask i riksdagsdebatten 9 juni 1992.
Folkpartiets ledamot i utbildningsutskottet Margitta Edgren stämde in rejält:
– Det har hävdats från socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt håll att denna valfrihet kommer att skapa segregation. De starka föräldrarna kommer att välja de bästa skolorna, och resten får ta vad de kan få. I grunden är detta synsätt en orimlig misstro mot vanliga människor.
– Det finns också erfarenheter från USA som visar att ökad valfrihet när det gäller skolan faktiskt bidrar till att motverka boendesegregation, sa Margitta Edgren (FP).
Men i maj 2012, efter att FP styrt skolpolitiken i sex år, slog Skolverket larm om att likvärdigheten i den svenska grundskolan har försämrats: ”Sedan slutet av 1990-talet har skillnaderna mellan olika skolors betygresultat ökat kraftigt. Valet av skola har blivit allt viktigare för hur en elev lyckas i skolan.”
– Invändningarna nu känner man otroligt väl igen från då. Även om jag ser det med dubbla känslor. Även från vårt håll var vi inne på att, jo det här behöver öppnas. Men vi insåg samtidigt att här måste man verkligen se upp. Sedan blev det så att borgarna öppnade mycket mer än vad vi hade tänkt oss, säger Hjelm-Wallén i dag.
”En stimulerande tävlan mellan olika skolor” skulle, lovade Beatrice Ask med marknadens logik, ”höja kvaliteten inom hela skolväsendet”, och öka kostnadseffektiviteten.
– Det bästa blir det normala, förtydligade Chris Heister (M) i debatten.
En from förhoppning som helt saknar underlag, invände Lena Hjelm-Wallén då.
– Det är ju lite roligt att vi redan 1992 uppmärksammade att här såg man varningstecken. Man var otroligt naiv, säger Hjelm-Wallén i dag.
Skoldebatten på 2010-talet har med anledning av vinstuttagen delvis handlat om friskoleföretagens ”kostnadseffektivitet” – att spara genom att slopa undervisningstimmar, utbildad personal, bibliotek och gymnastiksal, samt genom att säga nej till elever med särskilda behov.
1992 slogs Moderaterna för att lokalkostnaderna skulle räknas in i skolpengen.
– Även barn i fristående skolor behöver lokaler. Det är visserligen trevligt med undervisning utomhus sommartid, men på vintern blir det iskallt, sa Ask syrligt.
1992 kritiserade S att regeringen ”friskriver de fristående skolorna från skyldigheter vad gäller barn med särskilda behov. Detta ”riskerar att bidra till ett segregerat skolsystem”, enligt Hjelm-Wallén, ”där skolor på detta sätt i praktiken delvis får rätt att välja sina elever”.
– I debatten har det framförts påståenden om att förslaget skulle drabba elever med särskilda behov. Det är fel, sa Ask och framhöll att de privatdrivna skolorna har ett ”starkt socialt patos” och ett intresse för att arbeta med barn med speciella behov.
Några kvalitetsförbättringar har slutligen inte heller kunnat konstateras. Resultaten i den svenska skolan har i internationella jämförelser sjunkit dramatiskt.
Den enskilda effekten av friskolereformen är omtvistad. Det finns studier på att ökad konkurrens ger bättre resultat, men också att segregerande skolsystem presterar sämre resultat än icke segregerande.
Friskolereformen och marknadsstyrningen bestod trots regeringsskiftet, delvis på grund av att Miljöpartiet stoppade förra S-regeringens försök att reglera.
– Det är så konstigt att vi har blivit så extrema. Det fanns ju länder som tidigt hade privata skolor, men inte privata skolor som var till 100 procent finansierade av stat och kommun, säger Lena Hjelm-Wallén.
