16/5 2016. Att diskutera förändringar i en nyutgåva av Lööfs böcker är inte censur. Det är att hålla boken aktuell.

Blogg 160516
|
 Tipsa en vän
 
”Återigen rasar diskussionen om barnböckerna, enligt given dramaturgi, mellan den självgoda Samtiden och hennes förhållningssätt till sin vulgära kusin, Dåtiden”, skriver Alice Teodorescu.

 

Det handlar om förlaget Bonniers ultimatum till Jan Lööf att rita om två av sina böcker för att de ska kunna ges ut på nytt. Enligt Teodorescu blir detta en diskussion som handlar om tryckfrihet och censur. Så är det inte. Det handlar om ett resonemang.

 

För hur är det Teodorescu? Är det värt att vinna en diskussion genom att vara en god retoriker oavsett om man har rätt eller inte?

 

“I grunden handlar det nämligen om att ta ställning till om kulturen”, skriver Teodorescu, ”och därmed historien, bör revideras för att överensstämma med dagens uppfattningar och preferenser.”

 

Nej. Så är det inte alls i grunden. Historierevisionism är någonting helt annat. Historierevisionism är att förneka, rentav ljuga, för att uppnå populistiska syften. För att på riktigt ändra folks syn på historien.

 

För att det ska handla om riktig censur måste man ta till helt andra grepp. Då får man leta upp alla exemplar av en text, förneka dess förekomst, och försöka hindra att den nämns överhuvudtaget.

 

Att som Bonniers be en författare stryka eller förändra i sitt manuskript är något helt annat. Det sker faktiskt varenda gång en författare skickar in ett manuskript, om redaktörerna är bra vill säga. Det har att göra dels med kvalitet, men också med ärlighet, och kan handla om olika sätt att visa att man förhåller sig sin omvärld, och i förlängningen till Sveriges lagstiftning eller rentav de mänskliga rättigheterna.

 

Så gott som varenda bok som ges ut i flera upplagor innehåller någon form av ändring. Oftast till det bättre, men inte nödvändigtvis. Det är inte bara det som är poängen med förändringarna. Poängen är oftast att hålla böckerna aktuella, i extremfallet, förståeliga, i en annan tid.

 

Och i det här fallet handlar det om den mycket stora skillnaden: Att ge ut någonting och att ge ut någonting på nytt. Jan Lööfs böcker är redan utgivna. Och det är okej. Observera detta mycket viktiga faktum. Ingen förnekar det. Frågan handlar om ifall de ska ges ut på nytt.

 

Den frågan både kan och ska diskuteras. Men inte på det sätt som Teodorescu gör, med förenklade floskler om barn och vad de kan och ska få höra, eller förvrängningar av begrepp som historierevisionism. Och det alldeles bortsett ifrån att det att använda historierevisionism i det här fallet bidrar till inflation av ett viktigt begrepp.

 

För var man än ligger politiskt, måste man någon gång börja fundera på om det att vinna diskussioner verkligen är viktigare än att faktiskt ha rätt. Man kan ha rätt på många olika sätt. Men det här är inget av de sätten. Det här är att förvränga själva sakfrågan, leda den bort från fokus, och servera den igen i förvanskad form.

 

Det är att förenkla och manipulera, snarare än att framföra åsikter. Och om inte ens åsikter är högerpopulistiska, så är detta sätt att hantera åsikter på, så likt den extrema högerpopulismens fixering vid sin egen retorik att det blir samma sak.

 

Fyrvaktaren 16/5 2016


• Försäkra dig om att få även nästa Fyrvaktaren. Följ Ny Tid på Facebook. https://goo.gl/ErSohc
• Få tidningen Ny Tid i din brevlåda och som e-tidning varje fredag i ett halvår för 205 kronor. Bli prenumerant. http://goo.gl/eoco0c

Skrevs av | | permalink
Nyhet! Få videobloggen som VMS till din mobil. Registrera dig här.
Information prenumeranterSenasteNummer