25/4 2016 .Eberhard får vad han förtjänar av Fyrvaktaren. Om GP betalar honom efter prestation blir han inte rik.

Blogg 160425
|
 Tipsa en vän
 

”Rättvisa är ... att man ska få vad man förtjänar”, skriver David Eberhard i en krönika på GPs ledarsida i dag. ”Att påstå något annat är minst sagt märkligt. Hade det inte varit för vår inre skeva bild skulle nog de flesta av oss begripa det.”

 

Det är tre små meningar fulla på innehåll. Här har vi en man som begriper vad de flesta inte förstår. En man som i egna ögon inte har en skev inre bild, till skillnad från majoriteten. Därför står han fri från de flestas märkliga felsyn: att rättvisa är att få vad man inte förtjänar. ”Den som arbetar hårdare och har lagt ner större utbildningsinsats ska naturligtvis tjäna mer än den som inte gör något alls eller inte har kämpat lika hårt”, skriver Eberhard. Så enkelt det tycks vara.

 

Ändå finns det borgerliga tänkare som har problematiserat frågan om rättvisa mer än Eberhard. Liberalen John Rawls, till exempel.

 

Man kan säga att Eberhard tar sin utgångspunkt i 1600-talsfilosofen John Lockes idé om ”självägarskapet”. Eftersom en människa äger sig själv har hon också rätt till frukten av sitt arbete. En del presterar mer, andra mindre: rättvist är att få äga detta själv. Mot detta invände Rawls från en liberal ståndpunkt att ”ingen har gjort sig förtjänt av sin större naturliga kapacitet eller gynnsammare start i samhället”.

 

Det är en invändning som är svår att komma förbi om vi nu diskuterar i ett rättviseperspektiv. Att en människa har blivit svensk överläkare i Danderyd, likt Eberhardt, och en annan romsk tiggare utanför Ica kan knappast reduceras till enbart en fråga om personlig förtjänst, att den ena har lagt manken till och den andra inte har gjort det.

 

Även den som har en lite skev inre bild av sig själv måste nog erkänna att omständigheter utanför individens kontroll spelar en roll i sammanhanget. Att påstå något annat skulle vara minst sagt märkligt, eller hur?

 

Det handlar således inte bara om att ingen rår över vilka gener man utrustats med, att en del har läshuvud och andra inte har det. Det är också en fråga om i vilken grad uppväxtmiljön ger en människa förutsättningar att utvecklas till sin fulla potential.

 

Här finns en annan kritiklinje mot Locke som överskrider Rawls liberalism. Inom den politiska filosofin kallas den ”nyaristotelisk”. Men man skulle också kunna säga socialdemokratisk. Även den är svår att komma förbi (om man tänker en smula, det vill säga, fast då får man ju lägga manken till).

 

Låt oss göra en historisk resa. Liberala föreställningar formades historiskt av en strävan att tämja fursten – att avgränsa makten för de militärstater som drog upp det moderna Europas nationella gränser i den Westfaliska freden 1648 efter decennier av krig. Det gällde då att säkra oberoendet av en privatsfär av självständiga varuproducenter/ägare med individuella rättigheter.

 

Så växte föreställningar om samhällsordningens grundval i ett samhällskontrakt fram, vilken är så central för upplysningsfilosofin. I begynnelsen var enskilda, fria individer, tänkte man sig, som bestämde sig för att avstå från en del av självägarskapet för att njuta samhällets fördelar. Att samhällets ideala grundval tolkades som ett frivilligt affärskontrakt mellan oberoende handelsmän var ett utslag av den kommersialism och så småningom industrialism, vilken med tiden skulle öka det samhälleliga välståndet och skapa förutsättningar för vår tids välfärdsstater.

 

Man kan säga att det var en funktionell myt på två sätt. Den fungerade men den var falskt medvetande, för det första därför att föreställningen om ursprungligt oberoende människor som genom en affärsförhandling beslutar sig för att bilda samhället är sakligt felaktig.

 

Redan Aristoteles konstaterade att människan alltid har varit ”det samhälleliga djuret” som utvecklades ur flocken till stammen till stater. För det andra därför att det inte var oberoendet som skapade utveckling och välstånd utan samarbetet.

 

Här kan man säga finns borgerlighetens blinda fläck när man håller fast vid föreställningen om den enskilda människan som det första. Låt oss för ett ögonblick göra det djärva tankeexperimentet att tänka oss Eberhard som en ursprungligt fri och oberoende människa. Om vi så en dag stötte på honom i skogen skulle vi då möta den Eberhard vi känner och uppskattar idag, en man i pikant fluga med vilken han understryker sin manliga och stränga individualitet, med pennan i hand just avslutande manuskriptet till sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”?

 

Nej. Skam att säga. Utan samhällets inverkan hade Eberhard varit en brutal best, utan språk, smutsig, orakad – om han överhuvudtaget hade överlevt i sitt självägarskap vill säga. Troligen inte. Den Eberhard vi känner allt för väl som typ är helt och hållet en produkt av samhället. Den säger oss en del om samhällets förtjänster, men också om dess tillkortakommanden.

 

Det paradoxala är att medan staten har förvandlats från 1600-talets brutala krigsmaskin vars makt behövde avgränsas för utvecklingen till dagens skattefinansierade välfärdssamhälle (med brister, det ska villigt erkännas) som allt mer har kommit att genomsyra våra liv i stort och smått, så har den individuella friheten ständigt ökat. Ja, man kan faktiskt säga att ju mindre av primitivt självägarskap, desto större individuell frihet.

 

Utan skattefinansierade insatser hade heller inte Eberhard varit den välbärgade psykiatriöverläkare han är idag med - en så överdriven självuppfattning. För vad ska man säga om den som tror att samhället tar, som han skriver, ”ungefär 75 procent” av hans lön till ”rasistiska hobbyföreningar, retroaktiva bidrag till människor som aldrig bidragit till landets intäkter, skola till folk som vistas i landet illegalt, bostäder till IS-krigare, oändliga sjukskrivningstider för tillstånd som försämras av sjukskrivning och ’pekpinnemoralistiska’ myndigheter”."

 

Utan samhället att spegla sig i hade inte Eberhard haft den fjantiga fluga han utrustat sig med på Twitter. Utan skattefinansierade insatser hade heller inte Eberhard varit den välbärgade psykiatriöverläkare han är i dag med starkt överdriven självuppfattning.

 

För vad ska man säga om den som tror att samhället tar, som han skriver, ”ungefär 75 procent” av hans lön till ”rasistiska hobbyföreningar, retroaktiva bidrag till människor som aldrig bidragit till landets intäkter, skola till folk som vistas i landet illegalt, bostäder till IS-krigare, oändliga sjukskrivningstider för tillstånd som försämras av sjukskrivning och ’pekpinnemoralistiska’ myndigheter”.

 

Om inte Fyrvaktaren hade varit främmande för härskartekniskt psykologiserande av det slag Eberhard så gärna praktiserar, skulle tanken kanske ha gått till den falska självbild och verklighetsuppfattning som följer på storhetsvansinne. Men så tänker vi inte. Vi ser honom helt enkelt som en typisk krönikör på GP:s ledarsida.

 

Fyrvaktaren 25/4 2016

Ny Tid vs GP


• Försäkra dig om att få även nästa Fyrvaktaren. Följ Ny Tid på Facebook. https://goo.gl/ErSohc
• Få tidningen Ny Tid i din brevlåda och som e-tidning varje fredag i ett halvår för 205 kronor. Bli prenumerant. http://goo.gl/eoco0c

Skrevs av | | permalink
Nyhet! Få videobloggen som VMS till din mobil. Registrera dig här.
Information prenumeranterSenasteNummer