I FN:s säkerhetsråd - med Putin och Trump

Nyhet 170116
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 
I FN:s säkerhetsråd - med Putin och Trump
Sveriges roll som en oberoende röst och förespråkare för dialog och medling, nedrustning och konfliktförebyggande blir nu svårare och än viktigare än vad vi hade kunnat föreställa oss.
Det skriver Pierre Schori om Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd.

 

Som statsministerns ”särskilde representant för säkerhetsrådskandidaturen” besökte jag under större delen av 2015 och fram till omröstningen i generalförsamlingen i juni 2016 i flera länder i Afrika och Latinamerika samt Bryssel, Paris och New York.

Sverige ville in i säkerhetsrådet, därför att det är den enda församling i världen som har legitimitet för att med bindande beslut för alla länder verka för global fred och rättvisa. Utan FN skulle djungelns lag råda, och små stater vara chanslösa i världen. Och vad vore världen idag utan UNICEF, UNESCO, UNHCR och UNDP, FN-stadgan, deklarationen om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och de livsviktiga avtalen om klimatet och Irans kärnenergianvändning?

På en del håll mötte jag beklaganden: ”Ni som stödde oss under diktatur och frihetskamp hade varit vårt första val, men vi lovade bort vår röst för över ett år sedan”.

 

Skälet var att regeringen Reinfeldt under tio år hade sitt utrikespolitiska fokus på Östeuropa och USA, och att våra konkurrenter om säkerhetsrådets två europeiska platser för 2017-2018 därmed hade startat sina kampanjer minst ett års före oss.

Stämningen den 28 juni i den svenska delegationen var därför nervös när de 193 ländernas ambassadörer skulle rösta fram de nya rådsmedlemmarna.

Röstsiffrorna överraskade nog alla: 134 för Sverige, 125 för Holland och 113 för Italien. Att vi vann i första omgången och Holland kom tvåa, var nog en tribut till små länder.  De flesta mindre och medelstora nationer är rätt trötta på P5, G7 och andra allianser där de stora gör upp.

Min resa till Latinamerika väckte halvsekelgamla minnen av förtryck och motståndskamp, av känslosamma möten med jämnåriga kamrater, flera nu döda, ett par avrättade av militärdiktaturernas bödlar. Bland de överlevande återfann jag presidenter och utrikesministrar eller aktiva i opposition. De talade ”historisk skuld” för det materiella och politiska stödet i frihetskampen samt ”blodsband med Sverige” för att tiotusentals förföljda demokrater hade fått finna en fristad i vårt land. 

 

I Havanna, som jag inte besökt sedan 1995, kunde inte utrikesministern Bruno Rodriguez lova oss Kubas röst, ”vi bestämmer oss alltid sent”. 

Vi talade om det samarbete som hade inletts genom ett SIDA-UD besök 1969 till ömsesidig nytta, bland annat stipendier för kubanska forskare inom diabetes, cancer och tropiska sjukdomar. Det avbröts av Bildtregeringen 1991. 

När jag kom hem möttes jag på Expressens löpsedel av frågan Vad gjorde Schori på Kuba? Liknande frågor ställdes efter mitt besök i Hanoi. Svaret är förstås: samma sak som Obama gjorde, att genom dialog främja politisk och social utveckling.   

 

I Hanoi mötte jag igen FNL:s legendariska Madame Binh, som påminde om att kriget kostade miljontals vietnameser och nära 100 000 amerikaner livet. Intryck gjorde på mig också en hög funktionär i kommunistpartiet som tog mig åt sidan för att säga att han hade översatt Ronja Rövardotter till svenska och besökt Junibacken.   

 

Det var inte för våra blåa ögons skull som vi lyckades. Det var inte heller tack vare ”unket röstfiske” ” (Anna Dahlberg i Expressen) eller ”smörande av diktaturer” (Erik Helmerson i DN). Dahlberg kritiserade till och med Margot Wallström för att ha klandrat Israel för dess utomrättsliga avrättningar och därigenom ha sökt röster i arabvärlden!

En för mig tydlig anledning till kritiken var i själva verket att regeringens ambition om en nystart för en aktiv FN-politik krockade med en annan kampanj; den att försöka skapa en majoritet för ett svenskt Natomedlemskap.  

Vår framgångsrika militära alliansfrihet blev i stället ett trumfkort. Jag kunde hänvisa till statsministerns första regeringsförklaring: Vi säger nej till Nato och ja till Palestina, och vi vill ha en nystart i Latinamerika och Afrika.

 

Sveriges fördel var också att vi hade gått emot strömmen i västvärlden under det kalla kriget. Vi stödde den antikoloniala befrielsekampen i Afrika, införde sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika, fördömde USAs krig i Vietnam och Sovjetunionens i Afghanistan, bistod upprorsrörelserna mot militärjuntorna i Latinamerika liksom Solidarnosc i Polen och Charta 77 i Tjeckoslovakien mot kommunistregimerna.

I Mozambique mötte jag liknande stämningar. När vi i december 2015 högtidlighöll 40års-minnet av diplomatiska förbindelser påminde den förre presidenten Chissano om hur viktigt den svenska solidariteten hade varit under kampen den portugisiska kolonialmakten. Alla Natoländer utom tidvis Holland hade indirekt stött eller varit passiva inför kolonialkrigen i Afrika på grund av sin lojalitet med USA.

Minnet av Olof Palmes gärning spelade en viktig roll för vår framgång. Hans bestående lyskraft framkom under mina resor då jag visade jag SvT- dokumentären Palme, inte minst i Montevideo där filmen sågs av en månghövdad publik av från Sverige återvända flyktingar. Här, liksom i andra latinamerikanska länder, var det ambassadören Harald Edelstam som stod i centrum. Då den kubanska ambassaden blev belägrad efter Pinochets kupp av chilenska trupper tog Sverige över alla kubanska byggnader som fylldes av flyktingar, de flesta var chilenare men det fanns också brasilianare, argentinare, kubaner, peruaner, ecuadorianer och bolivianer.

Den mest spektakulära räddningsoperationen avsåg 54 uruguayaner som enligt våra informationer (FRA) skulle arkebuseras dagen efter. Edelstam och vice-konsuln Bengt Oldenburg fick loss de dödshotade fångarna på Nationalstadion och förde dem i säkerhet. Efter filmvisningen ställde sig tre personer upp och sa: Vi tillhörde den gruppen av de 54!

 

Läs mer:

AiP / Seger för kampanjen – som Bildt vägrade driva

 

Sveriges framgång berodde på en väl genomtänkt kampanj, klara budskap och uthålligt arbete av regering och UD. Det skapade trovärdighet i vårt budskap om ett Sverige som vill lyssna på och även ge röst åt ”fattiga öriken” och ”pluttstater” (som en ledare i SvD nedlåtande kallade några av våra samtalspartners).

Få länder bad om bistånd. Traditionella röstbyten förekom däremot. Vår mångförslagne FN-ambassadör Olof Skoog jämförde dem med att byta filmisar: två Rooney mot en Zlatan. Jag mötte frågan bara en gång: vi erbjöd vår röst för en plats i UNESCOS styrelse 2015-2019 och för att landet ifråga skulle få vara värdland för Internationella Postunionen 2020 i utbyte mot deras stöd för vår kandidatur.

Vårt huvudtema i kampanjen var Globalt ansvarstagande, en oberoende röst.

Sverige visade sitt oberoende genom att som enda EU-land erkänna Palestina, och i oktober 2016 röstade regeringen i FN för ett förbud av världens existerande och kommande kärnvapen. Så gjorde också Finland, Irland och Österrike, medan inget Nato-land stödde resolutionen.

Oppositionspartierna i Sverige var däremot kritiska och avslöjade i processen sin Natopreferens före FN: Vi behöver kärnvapenparaplyet, meddelade Liberalerna, och Moderaterna varnade för en sämre relation till Nato och svårigheter med ett framtida medlemskap.

 

Många röstade på oss på grund av vår historia och vad vi utlovade att bli. Samma länder förväntar sig av oss i rådet att vi genomför vårt program och arbetssätt: ”att lyssna till dem som berörs, försvara dem som behöver det och stå upp för det vi tror på”, som Margot Wallström uttryckte det.

Den rivstart som Sverige hoppats på med den nye generalsekreteraren Antonio Guterres kan grusas av USA:s nye president. Trump ska leda ett land som är på ständig krigsfot, i aktiv strid i sex länder. USA har dessutom hemliga program som CIA och NSA styr och ett säkerhetsetablissemang som har fördubblats i storlek och som sedan länge undsluppit demokratisk granskning, skrev Mark Danner i New York Review of Books nyligen.

 

Bildar så Trump och Putin en informell arbetsfördelning för att bevaka sina respektive intresseområden, riskerar mindre stater och mänskliga rättigheter att komma i kläm.

Sveriges roll som en oberoende röst och förespråkare för dialog och medling, nedrustning och konfliktförebyggande blir nu svårare och än viktigare än vad vi hade kunnat föreställa oss.

Pierre Schori
Information prenumeranterSenasteNummer