Bräcklig väg mot demokrati
I dag går det att köpa t-tröjor med Aung San Suu Kyi av gatuförsäljare i Burmas huvudstad Rangoon. Det var omöjligt så sent som i februari. Det politiska klimatet i Burma förändras med svindlande hastighet, men än så länge är det bara eliten som märker skillnaden.
Reseskribenterna har redan fått upp ögonen för Burma, och artiklar om det nya turistlandet har tryckts i flera svenska tidningar. Efter många år som militärdiktatur har landet öppnat för demokratiska val, släppt många politiska fångar och slutit vapenvila med de flesta befrielserörelser. Regimen hoppas på både turister och utländska investeringar, som kan ge välbehövliga jobb.
Här finns ett nytt vackert och exotiskt resmål att skriva om – och som än så länge besöks av få turister. Och få turister är vad de flesta turister vill ha.
Men bakom den nyglättade fasaden finns många problem kvar. Barnarbete, tvångsarbete, barnsoldater, våldtäkter som krigföring, landstöld. Massmedia lyder under censur och det finns fortfarande politiska fångar. Mellan 300 och 500, uppskattar företrädare för demokratiorganisationen 88 Generation Students Group, som själva släpptes i februari efter uppemot 20 år i fängelse.
Burma består av nio delstater och åtta divisioner. Delstaterna överensstämmer i stort sett med områden dominerade av vissa etniska minoriteter, som i många fall vill ha självständighet.
Det finns ett otal befrielsearméer och väpnade konflikter har i stort sett pågått sedan självständigheten 1948. Regeringen har ingått vapenvilor med de flesta, krig pågår just nu bara i delstaten Kachin i norr.
Våldtäkter är ett av de vapen som används i krigföringen, enligt Bawk Ja, parlamentariker från National Democratic Force. Hon känner till över hundra fall bara de senaste tre åren, och i vissa fall är det officerarna som har beordrat soldaterna att våldta.
Under en journalistresa arrangerad av Palmecentret träffar vi en rad människor som är engagerade i till exempel fackförbund och den politiska oppositionen. En bedömning som alla kan skriva under på är att förändringarna än så länge inte har påverkat de vanliga burmesernas liv, utan bara makthavare och oppositionspolitiker.
– För 80 procent av befolkningen är det ingen skillnad, säger en person som jobbar med lantarbetares villkor.
På frågan om förändringarna kommer att bli kännbara för vanligt folk en dag, och om det nya klimatet är här för att stanna, är de flesta försiktigt hoppfulla. De säger ”kanske” och skrattar, de pratar om en ljusglimt av demokrati, de mest optimistiska anser att utvecklingen inte går att stoppa när den väl fått fart.
Men alla vågar inte lita på att militärjuntan har dragit sig tillbaka för alltid. I synnerhet bland dem som verkar nära gräsrotsnivån finns skepsisen kvar.
Många organisationer – fackförbund och partier – är på väg att registrera sig hos myndigheterna. Andra litar inte på att utvecklingen ska fortsätta och väljer att inte registrera sig.
Utländska turister och investerare innebär efterlängtade pengar och arbetstillfällen till landet; pengar som till stor del hamnar hos eliten. Många hotell och affärer ägs av människor med band till den gamla militärjuntan, och pengarna göder dem i stället för att nå ut till lokalsamhället. De donationsbössor som står vid de buddhistiska templen – värdiga besöksmål även för den kräsne resenären – töms varje kväll av regimen, säger en munk till en i ressällskapet.
– Vi välkomnar utländska investeringar för att skapa jobb åt människor, men i dag gynnar det bara regimens förtrogna, säger Tin Oo, tidigare partiledare för NLD.
De utländska företagen återgäldar intresset för Burma. Åtskilliga har redan hunnit besöka landet för att sondera terrängen.
För burmeser på landsbygden är löftet om företagsetableringar inte problemfritt. Med utländskt kapital på väg in i landet blir mark en åtråvärd tillgång. Bönderna äger inte den mark de brukar och ”landgrabbing”, stöld av land, är ett ökande problem. En ny lag om äganderätt lär vara på gång, och det ökar intresset för att lägga under sig värdefull mark innan lagen hinner träda i kraft.
Utländska företag som väljer att etablera sig i Burma kan alltså hamna i situationen att de köper mark som nyligen stulits från människor som bott och brukat den i generationer. Det finns också en risk att de blir sammankopplade med barnarbete.
Barn får lägre lön än vuxna och välkomnas därför som arbetskraft på många företag, och många barn behöver jobba för att klara sin och familjens försörjning. På papperet kan företag uppge att de inte har barnarbetare; barnen ljuger om sin ålder när de söker jobb, och företagen låtsas tro dem.
I Rangoon finns ”industriella zoner” där fabrikerna ligger, bakom höga murar och stängsel. Ibland övervakade av beväpnade vakter på utsiktstorn. Längst med vägarna bor människor i skjul, en del på rena sankmarken. Inne i området finns kvarter med ännu sämre vägar och tätare mellan skjulen.
Tvångsarbete används systematiskt i infrastrukturprojekt; enligt lagen är människor tvungna att utföra arbete åt staten. Militären använder det också ofta, förbanden är skyldiga att skaffa sin egen mat. I förstamajtalet lovade dock president Thein Sein att tvångsarbete ska försvinna till 2015.
Och ILO har börjat utbilda militären i att driva företag, vara arbetsgivare och så vidare, för att de ska kunna klara matförsörjningen utan att det ska gå ut över civilbefolkningen.
Ylva Säfvelin
Ylva Säfvelin