Reinfeldt missar grundproblemet

Ledare 120709

|

 

 

”Jobbpakten”, som Fredrik Reinfeldt lanserade i Almedalen, tyder på ett visst nytänkande hos Moderaterna. Hittills har deras så kallade jobbpolitik helt byggt på generella ekonomiska incitament, typ sänkta arbetsgivaravgifter för unga eller sänkt moms för restaurangbransch­en. Det är åtgärder som är enormt dyra i förhållande till de få nya jobb de skapar; åtskilliga kritiker har påpekat det länge nu, och krävt mer av riktade åtgärder.
Och faktiskt är det vad jobbpakten innebär: statligt stöd för företag som anställer unga på riktiga avtal och ger dem utbildning/handledning
Modellen är inte ny. Den används i Norge, det finns några kommunala varianter i Sverige och den liknar det avtal IF Metall har med Verkstadsföreningen. Den är sannolikt mer effektiv för sitt syfte än sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar; pengarna kan lämpligen i stället användas för att finansiera ”jobbpakten” (det gäller ju att tänka på budgetunderskottet också…).

Men det är ändå djärvt av Reinfeldt att utlova 30 000 nya jobb som resultat. För det första har vare sig Metall-avtalet eller den nya lärlingsutbildningen hittills gett så stora resultat. Det kan ha samband med att det i dagens hårt uppdrivna arbetstempo är svårt att hitta utrymme för utbildning och handledning – även om man får viss ersättning för det.
Och för det andra så löser inte den här typen av åtgärder grundproblemet – att det finns för få jobb över huvud taget.
”Jobbpakten” må vara en kursändring i förhållande till den tidigare moderata politiken, men det är alltjämt en åtgärd som utgår från att arbetslöshet beror på brister hos den enskilde.

Det kan, i det enskilda fallet, till viss del vara sant: otillräcklig utbildning, bristande yrkeserfarenhet eller dåliga svenskkunskaper är vanliga orsaker till att enskilda arbetssökanden väljs bort till förmån för andra med bättre kvalifikationer. Möjligheten att bättra på dessa kvalifikationer ökar alltså chanserna för den enskilde att få ett jobb – men det ökar inte antalet jobb som finns att få. Visst finns i dag en viss brist på överensstämmelse mellan de lediga jobb som finns och de personer som söker arbete, men det förklarar bara en mindre del av vår åttaprocentiga arbetslöshet.

Och om det inte blir fler jobb att söka, räcker det inte med att öka kvalifikationerna hos de arbetslösa för att få den totala arbetslöshetsnivån att sjunka.
För det krävs åtgärder av den typ som lanserats i en annan ”jobbpakt” som är på gång mellan LO och Svenskt Näringsliv. Som nu gemensamt, utöver åtgärder för bättre matchning på arbetsmarknaden, kräver satsningar på infrastruktur, bostadsbyggande och forskning. Vilket är vad ekonomkåren allt mer högljutt kräver för att inte tala om vad Socialdemokraterna länge föreslagit.
Till det bör man lägga åtgärder för energieffektivisering och klimatanpassning. Utöver alla miljöskäl som kan anföras för det är det också åtgärder som skapar jobb.
På den punkten behöver för övrigt också socialdemokratin skärpa till sig.