Avstånden mellan människorna ökar
För ett par månader sen besökte jag Nationalmuseets ryska utställning. På utställningen visades Peredvizjniki-konstnärernas fantastiska målningar.
Peredvizjniki som betyder vandrare på ryska var en konstnärsgrupp som bildades år 1870 som en reaktion mot den ryska konstakademiens konservatism och elitism.
Gruppen ville skildra det samtida ryska samhället och använda konsten för att belysa sociala och politiska frågor. Man ordnade också vandringutställningar i hela Ryssland eftersom man ansåg att konsten skulle föras ut till folket, utanför metropolerna S:t Petersburg och Moskva.
Resultatet blev fantastiskt, målningarna slog mig med häpnad.
På många sätt var den här utställningen väldigt aktuell och relevant i dagens Sverige.
Den visade hur konsten och kulturen kan lyckas skildra ett samhälle, identifiera dess problem och skapa sammanhållning och solidaritet mellan olika samhällsgrupper.
Vi lever i ett land där de sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna växer. Ett land där utanförskapet fördjupas och avstånden mellan människorna ökar.
Denna utveckling blev tydlig för mig när jag gjorde min notarietjänstgöring i min gamla hemstad Gävle för ett par år sen. Pendling mellan Nacka där jag numera bor med min familj och arbetsorten Gävle där jag bodde under veckorna, var som en resa mellan två olika länder. Det var två olika verkligheter.
Skillnaderna mellan storstad och landet har blivit mycket större. De kulturella och ekonomiska klyftorna växer. Värderingsskillnaderna ökar. Samtidigt får vi en Stockholmsfixering i vårt kultur- och samhällsliv som innebär en elitistisk samhällsutveckling. Och till och med här i Stockholm växer klyftorna och avstånden. Ibland känns avståndet mellan innerstan och många av våra förorter lika långt som avståndet mellan Stockholm och Gävle.
Detta utgör en fara för sammanhållningen och jämlikheten i vårt land. I slutändan är detta en fara för vår demokrati.
De ökade klyftorna och klyvningen i vårt samhälle återspeglas i vår regerings syn på Sverige.
När journalister lyfter frågan om den växande arbetslösheten säger statsministern att “det inte är korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.” Statsministerns budskap till medelklassen i storstäderna är; arbetslösheten är inte ditt problem, bry dig inte om den!
Och när journalister rapporterar om att invånarna i Ockelbo, Malung, Ljusdal och 30 andra orter i glesbygden kan vara utan apotek om några månader vill socialministern inte ens kommentera frågan.
Det indirekta budskapet till väljarna i storstäderna är återigen; bry dig inte, du drabbas inte, du har till och med fått fler nattöppna apotek att välja mellan!
Denna samhällsutveckling måste vändas. Vi behöver mer solidaritet och sammanhållning, inte mindre. Och det är med hjälp av konst, film, musik och teater som vi kan förstå varandras verkligheter och få empati för varandra.
Målet är ett samhälle där Nackaborna ser det som sitt problem att Ljusdalsborna inte har något apotek!
Ardalan Shekarabi
doktorand i upphandlingsrätt