Nu efterlyser liberaler S-politik

Analys 170201
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 

Mer av fördelningspolitik, stärkta sociala skyddsnät och ökade satsningar på utbildning. En person med tung ekonomisk position gav vid Davos-konferensen förra veckan det receptet mot denfarliga tillväxten av högerpopulismen.
Och nej, det var ingen vänsterpolitiker.

 

Det var Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden (IMF), som aldrig varit något vänsterfäste. Lagarde själv har ett förflutet som minister i flera konservativa franska regeringar.

 

Lagarde är inte ensam om den uppfattningen, så här efter Brexit och Trump och Marine Le Pens starka opinionssiffror. EU-kommissionen har mer allvarligt börjat intressera sig för det som kallas den sociala dimensionen, bland annat då löntagares rättigheter. Och liberala politiker och kommentatorer i USA och Västeuropa har börjat att självkritiskt fråga sig om man inte varit väl blinda för den ojämlika fördelningen av marknadsliberaliseringarnas vinster.
Christine Lagarde frågar dock med visst fog varför ingen velat lyssna tidigare.

 

För just IMFs ekonomer tog upp problemen med de växande klyftorna redan för flera år sedan. Deras studier pekade på att den traditionella uppfattningen att ekonomiska klyftor är gynnsamma för tillväxten inte tycktes stämma längre. Tvärtom verkade de ökade klyftorna tillväxthämmande – bland annat genom de sociala spänningar de skapade.

 

Även ekonomer inom OECD har kommit till liknande slutsatser; en OECD-studie gjorde för flera år sedan en koppling till högerpopulismens ökade dragningskraft.
Men varningarna fick alltså inget genomslag förrän nu, efter ett antal rejäla politiska skrällar.
Varför fick det gå så långt innan det politiska etablissemanget i EU och USA på allvar lyssnade?

 

Kanske därför att de här tankarna – trots avsändare som ekonomer i IMF och OECD – uppfattades som ”vänster” och därmed per definition fel?
Först när väljarreaktionerna blivit så omfattande att de direkt började hota viktiga liberala värden, som frihandel och fri rörlighet, kommer eftertanken.
Fast borgerligheten i Sverige verkar fortfarande immun mot allt nytänkande.

 

Moderatledarens utspel om samverkan med SD kring en gemensam budget för att fälla den rödgröna regeringen, har mest kommenterats i maktspelstermer – blir det regeringskris, blir det kris i alliansen, vem vinner och vem förlorar?

 

Frågan om vilken politik M tänker sig att driva som ersättning för den ”misslyckade” rödgröna, den har knappt ens ställts. Än mindre granskats.
Vilket det finns ett stort antal skäl att göra. Det är den gamla allianspolitiken det handlar om: fler försämringar av socialförsäkringarna, fortsatta skattesänkningar, fler låglönejobb. Det är, för det första, en politik som redan visat sig vara ineffektiv mot de problem som Anna Kinberg Batra lyfte fram: arbetslösheten och den bristande integrationen. Den löste ingenting – hade den gjort det, skulle vi inte haft dagens svårigheter…

 

I stället för att lösa problem skapade de nya: allvarliga resursbrister inom sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst, Och ett stadigt sjunkande bostadsbyggande. Den enorma bostadsbrist det lett till är förmodligen största integrationshindret i dag, alldeles bortsett från alla de andra problem som bristen leder till.

 

Och så, för det andra: Det är en politik som är direkt konträr i förhållande till det som icke-svenska liberaler, och tänkande ekonomer som Christine Lagarde, nu rekommenderar.

 

De vill ha bättre fördelningspolitik – alliansen försämrar den. De förordar stärkta sociala skyddsnät – alliansen vill försvaga dem ytterligare. De vill ha ökade satsningar på utbildning – alliansen vill konstruera nya ”enkla” jobb för lågutbildade.

 

Det är en politik som kommer att leda utvecklingen åt helt fel håll.
Och det finns precis lika mycket skäl att varna för den som för den tvivelaktiga moralen i att stödja sig på Sverigedemokraterna.

 

Samtidigt kan man påpeka att debatten efter Brexit och Trump borde ge socialdemokratin råg i ryggen – för den politik som tänkande liberaler nu börjar efterlysa, det är ju faktiskt i mycket just socialdemokratisk politik…

 

Anne-Marie Lindgren

Information prenumeranterSenasteNummer