Företagen tjänar på offentliga tjänster

Analys 170120
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 

Vi står mitt uppe i en sjukvårdskris, med påtaglig underkapacitet på åtskilliga håll i landet. Samtidigt tvingar resursbristen fram nedskärningar.
Vi står mitt i en poliskris. Andelen uppklarade brott minskar, samtidigt som det kriminella gängvåldet påtagligt ökar.
Vi har kris hos socialtjänsten, med för lite folk i förhållande till de arbetsinsatser som krävs.

Det är, mer eller mindre, kris i pensionssystemet. En inte obetydlig andel pensionärer, ligger under EUs fattigdomsgräns. Den andelen kommer att öka, liksom andelen som kommer att få mycket knapp ekonomi – eftersom pensionssystemet i dag helt enkelt är underfinansierat.
Försvaret behöver – mycket – mer pengar. Äldreomsorgen är underbemannad och behöver också mer pengar. Kostnaderna för personlig assistans rusar i höjden och kräver ökade resurser. Integrationspolitiken kommer att kosta åtskilligt de kommande åren.


Det är ett stort antal viktiga – skattefinansierade – verksamheter som i dag behöver ökade resurser för att de ska fungera väl. Dessutom kräver stora personalgrupper som svarar för dessa verksamheter, som poliser, lärare, sjuksköterskor och socionomer, högre löner – fullt befogat, kan man tillägga.
Och då är det faktiskt inte riktigt läge att börja kräva nya stora skatte­sänkningar.

Ändå är det vad ett antal borgerliga debattörer idogt ägnar sig åt. Det går knappt en dag utan att debattsidan på Svenska Dagbladets Näringsliv har inlägg från borgerlighet och näringsliv som utmålar de katastrofala effekterna av den ena eller andra eller tredje skatten, och av skatter över huvud taget.
Trots att det så gott som dagligen kommer rapporter om de katastrofala effekterna av för lite skatter, alltså…

 


Borgerliga debattörer älskar att tala om ”skadliga skatter”. Om hur mycket bättre det skulle vara om folk fick behålla mer på sina lönekonton. Om att folk med längre utbildning och högre utbildning borde premieras med lägre skatter. Om hur många nya jobb det skulle bli om företagen inte behövde betala så mycket i skatt.
Men nu råkar det ju alltså vara så att skatter inte är pengar som försvinner ut i det blå. Skatter används till ett stort antal tjänster och nyttigheter, som alla behöver och som alltså under alla omständigheter måste betalas – om det inte ska uppstå stora problem, för individer likaväl som för företag.

Om vi inte har barnomsorg och äldreomsorg på rimliga ekonomiska villkor – det vill säga skattefinansierad omsorg – får anhöriga (läs: kvinnor) ta över omsorgen, gå ner i arbetstid eller helt avstå från förvärvsarbete. Och få lägre pensioner.
Och om den skattefinansierade sjukförsäkringen, och det skattefinansierade pensionssystemet ger ett alldeles för svagt ekonomiskt skydd – ja då får man ta privata försäkringar. Då går skattesänkningarna åt att betala för det.


Eller, ja, företagen kan ju få ta kostnaden i stället, genom avtal som ger de anställda sjukersättning och pensionsavsättningar.
Vilket kan uttryckas som att när företagen ”slipper” avgifter och skatter till statliga system, så faller det ut som kostnader för avtalade avgifter i stället.
Företagen behöver ett antal tjänster från samhället – utbildad arbetskraft, heltäckande transportsystem, barn- och äldreomsorg som frigör arbetskraft, med mera. Om de tjänsterna inte finns, blir det svårare, och dyrare, för företagen – och det är alltså inte det minsta orimligt att de bidrar till kostnaderna för det som är grundförutsättningar för deras produktion.


Somliga företag är för övrigt för sina vinster starkt beroende av just skattefinansiering, och verkar ytterst måna om att få behålla de möjligheterna…
Skatter är, som sagt, ett annat sätt än att via de egna kontona betala för saker som under alla omständigheter måste betalas. Och det är – kära borgerlighet – mer effektivt att betala sådant som skola, sjukvård och infrastruktur över skatterna än över privatekonomi.

Och samhället blir rättvisare, och ger mer likvärdiga chanser till alla sina invånare, än om möjligheterna till skola, vård och omsorg skulle vara beroende av de egna inkoms­terna.

 

Anne-Marie Lindgren

Information prenumeranterSenasteNummer