Knacka dörr för modern modell
Reinfeldt höll ett sommartal invid Slussen och lovade att sänka skatten. Sahlin svarade i Tantolunden: Vi väljer att investera i välfärden.
Den borgerliga alliansen presenterade ett skattesänkarmanifest. De rödgröna svarade på Fotografiska: Vi har ett välfärdsmanifest.
Så ser vägvalet ut. S och de rödgröna gör rätt i att rama in 19 september just på det sättet. Men det finns en fråga till, som håller på att glömmas bort i den här valrörelsen. Det handlar om nationens främsta tillgång: Människors vilja till arbete, som ju är hela välfärdens grund.
Och det finns två ord som har präglat de fyra senaste åren, men som sällan uttalas i valrörelsen: Skattesänkarspiral och massarbetslöshet. Egentligen är det märkligt, och intellektuellt sett en smula torftigt.
I spåren av finanskrisen finns en internationell debatt som uppvärderar kampen mot ojämlikhet. Staternas och EUs roll i ekonomin framhålls, oreglerade marknader och osynliga händer står i skamvrån. Vikten av en aktiv industripolitik lyfts fram. Såväl utbildningens betydelse samt nödvändigheten av sociala broar i tider av problem (arbetslöshet, sjukdom) men även glädje (föräldraförsäkring) understryks. Att det gemensamma bör leda den gröna omställningen av ekonomin anses vara självklart.
Den här debatten har varit livlig inom brittiska Labour. I Sverige är Per Wirtén en av få debattörer som inte bara följer den europeiska debatten. Han konstaterar även att den diskussionen konkretiseras och kompletteras av Mona Sahlin i hennes vision om ”möjligheternas land”.
I den regeringsplattform som de rödgröna nu har presenterat finns förslagen som angriper massarbetslösheten. Viktigast är investeringen i 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser. Att de rödgröna investerar 12 miljarder mer i kommuner och landsting gör att personaltätheten stiger i klassrum och vårdcentral.
Småföretag får sänkt arbetsgivaravgift och riskkapital, industrin branschprogram. Arbetsgivaravgiften slopas om du anställer arbetslösa unga. A-kassan, nu i europeisk strykklass, blir åter en värdig försäkring.
Investeringarna har också ett övergripande, ideologiskt mål: Sverige ska bli mer jämlikt, jämställt och hållbart.
De rödgröna har alltså förslagen som kan knäcka massarbetslösheten och tillvarata nationens främsta tillgång. Samtidigt håller borgarna tappert fast i idén om skattesänkarspiralen som alla problems lösning. Trots att misslyckandet är uppenbart: 100 000 färre jobb, 70 000 i ökat utanförskap, högre arbetslöshet än EU-genomsnittet.
Att skattesänkarspiralen kombineras med att människor plågas helt i onödan är direkt stötande. Att straffbeskatta pensionärer skapar inte jobb. Att skicka cancersjuka till arbetsförmedlingen skapar inte jobb. En tredubbling av avgiften till a-kassan skapar inte jobb. Att skicka människor till socialen när de inte blir friska till ett visst datum skapar, föga förvånande, inte jobb det heller.
Då är vi tillbaka till det som har blivit valets huvudfråga: Ska Sverige vara ett välfärdsland? Eller ska vi fortsätta sänka skatten och bli ett land bland andra i Europa, just när den internationella debatten och de rödgrönas ambitioner i Sverige sammanstrålar?
Och hela poängen med möjligheternas land är att jobb betalar välfärd. Glöm inte det sambandet när du knackar så många dörrar att vi tillsammans avslutar åren med skattesänkarspiralen.
Eric Sundström