En Marshallplan för Europa
BRYSSEL. Om du har förlorat 10 miljoner jobb sedan 2008, om din modell fem år efter den värsta krisen sedan 30-talet, fortfarande visar på negativ tillväxt.
Om du har medlemsländer där teknokratregeringar har krävts för att genomföra de nedskärningar du har ålagt de redan värst drabbade medlemsländerna.
Om Grekland plågas av sjätte året av en krympande ekonomi och där resultatet är nästan 60 procents ungdomsarbetslöshet och en fortsatt stigande skuldkvot och där nynazistiska partiet och medborgargardet Gyllene gryning nu är tredje största parti.
Och om en ståuppkomiker vinner valet i ett av grundarländerna, är det då inte tid att ifrågasätta om modellen verkligen fungerar?
Varken politiskt, socialt eller ekonomiskt fungerar den europeiska nedskärningspolitiken. Över 26 miljoner människor är arbetslösa, varav 11 miljoner har varit arbetslösa längre än ett år. När ekonomin ska stramas åt i tider av negativ tillväxt eller nolltillväxt så ökar skuldernas andel av BNP trots att gigantiska uppoffringar krävs av folken i de värst drabbade länderna.
Men att EUs 27 medlemsländer tycks ha bestämt sig för att alla samtidigt ska stärka sin ”konkurrenskraft” gentemot varandra är främst konsekvensen av ett politiskt paradigm. En politisk ideologi förklädd till allvarstyngda män som talar sig varma för självspäkning och uppoffringar. Som kan rädda banker men inte människor.
Men något är på väg att hända. Skattesänkningar, avregleringar och ökade inkomstklyftor har inte bara varit en besk medicin, den har inte heller fungerat. I stället ökar nu kraven på en ekonomi som baseras på investeringar, finansiell reglering och lönedriven tillväxt.
Under ett seminarium i Bryssel förra onsdagen presenterade den tyska motsvarigheten till LO, DGB, en ”Marshallplan för Europa”.
Genom kraftfulla investeringar i grön energi, bostäder, järnväg, kollektivtrafik och demografisk anpassning föreslår tyskarna en ny modell för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Finansieringen ska huvudsakligen ske genom förmögenhetsskatt och europeisk transaktionsskatt.
Genom att tillväxten ökar, tack vare efterfrågestimulanser, ska skuldernas andel av BNP på sikt minska.
Investeringar på 2 600 miljarder euro över tio år ska lyfta de europeiska ekonomierna ur recessionen.
1 600 miljarder är offentliga investeringar och 1 000 miljarder är statligt garanterade lån till låg ränta.
Enligt den tyska fackföreningskonfederationen skulle investeringsplanen stärka den årliga tillväxten med 3 procent (!) och skapa mellan 9–11 miljoner nya arbetstillfällen i Europa.
Kritik är givetvis att vänta från höger, men glöm då inte hur Barack Obama och amerikanska FED har stimulerat den amerikanska ekonomin eller att den nyvalda japanska premiärministern Shinzo Abe har aviserat stimulanser på hisnande 10300 miljarder yen för att knäcka den långvariga japanska stagnationen. Skuldkvoten inom EU motsvarar 83 procent av BNP, i USA är siffran 103 procent och i Japan 230 procent. Trots detta är det EU som ordinerar sig självt en svältkur emedan Japan och USA stimulerar sina ekonomier.
Nu finns de konkreta förslagen för en ny ekonomisk politik. Ju förr EU och de europeiska regeringarna förstår att ett ekonomiskt systemskifte måste ske, ju färre människor kommer tvingas ut i arbetslöshet och fattigdom.
Tobias Gerdås
kommunikatör LO