Nina Wadensjö: Mer jämlikt med läxfri skola

Läxläsning. Ett ord som väcker känslor. Av nostalgi, av tillfredsställelse, av ilska, av oro, av maktlöshet. Men att läxorna ofta tillhör det som gör skolan mer ojämlik än den behöver vara är man numera ganska överens om. Och därför är det skönt att det satsas rejält på läxhjälp i många av landets kommuner. Men behövs egentligen läxorna alls i nuvarande form eller kan vi hoppas på en mer jämlik och läxfri skola framöver?

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Finns det inte modernare sätt att lära sig självständigt arbete än genom att dela ut arbetsuppgifter som ska lösas i hemmet?”[/blockquote]

Visst, det är nödvändigt att lära sig att arbeta självständigt. Arbetslivet handlar numera ofta om att lösa problem på egen hand och att ta ansvar för det man planerat. Men är det så klokt att få ett sådant ansvar alldeles för tidigt? Och finns det inte modernare sätt att lära sig självständigt arbete än genom att dela ut arbetsuppgifter som ska lösas i hemmet?

Samtidigt som vi allt oftare talar om betydelsen av att skilja på arbete och privatliv, att inte läsa jobbmejlen under semestern och att vara ledig på helgerna så fortsätter mycket av skolan i gamla trygga fotspår. Läxor ska fortfarande göras, ofta hemma på egen hand.

Eller med hjälp av föräldrar. Och föräldrar är inte alltid det bästa stödet. Själv var jag rätt dålig på att läsa läxor med mina barn. Läxläsningen var aldrig en mysig stund vid köksbordet utan något jag helst undvek.

Tack och lov fanns det andra vuxna i barnens liv som var bättre lämpade för läxläsning, en pappa och farföräldrar och morföräldrar som hade tålamod, erfarenheter och nödvändiga kunskaper. När många hjälps åt blir det ofta så mycket bättre, helt enkelt. Men att vara många kring ett barn är ingen självklarhet.

1996 gavs en bok med titeln ”It Takes a Village” ut i USA. Titeln anspelar på ett amerikanskt talesätt, ”it takes a village to raise a child / det krävs en by för att uppfostra ett barn”.

Jag läste den på uppdrag av ett svenskt bokförlag som övervägde att ge ut den eftersom författaren var en intressant person, nämligen den dåvarande presidenthustrun Hillary Rodham Clinton. Samma Hillary Clinton som senare blev både toppolitiker och presidentkandidat. Jag tyckte inte att boken skulle ges ut på svenska trots att den var både intressant och lättläst.

Det amerikanska samhället skiljer sig så pass mycket från det svenska, och varken kärnfamiljen eller kyrkan har här den centrala betydelse som de har i USA. Bokens kontext fungerade helt enkelt inte här.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Hillary Clinton lyfte i boken fram nya sätt att se på familjen och samhället som påminde mycket mer om det vi är vana vid från Sverige.”[/blockquote]

Boken blev snabbt omstridd som ett inlägg i debatten om familjens eget ansvar för sina barn i kontrast till det slags välfärdssamhälle som vi ser i sin mest utvecklade form i de skandinaviska länderna. Det gemensamma i USA är ofta kyrkan, inte staten. Hillary Clinton lyfte i boken fram nya sätt att se på familjen och samhället som påminde mycket mer om det vi är vana vid från Sverige, ett samhälle där gemensamma lösningar stärker nätverken kring de barn som behöver lite extra stöd under uppväxten.

Jag funderar på att läsa om boken nu, mer än tjugo år senare. För det krävs verkligen en by för att uppfostra ett barn. Eller snarare ett helt samhälle. Alla familjer har olika möjligheter, och ju oftare vi bygger stadiga nätverk runt barnen desto större är chansen att de klarar sig riktigt bra i livet.

Att inte erbjuda läxläsningshjälp i skolan eller en läxfri skola är att förstärka klassklyftor och ojämlika uppväxtvillkor. Och det vill vi väl inte?