Anne-Marie Lindgren: Därför ska miljonärer ha barnbidrag

Foto: Martin Hörner Kloo

Artikeln publicerades 2017-12-18.

Då och då dyker den upp, frågan varför miljonärer ska ha barnbidrag. De har väl råd att betala själva för sina barn?

Tja, då kan man ju också fråga varför ska miljonärers barn få fria skolmåltider? Miljonärerna har väl råd att betala maten själva? Och skolböckerna också, vad det beträffar?

Och varför ska högkostnadsskyddet i sjukvården omfatta miljonärer? De har väl råd att betala själva?

Jo, det har de kanske.

Men det är faktiskt inte det som är principen för välfärdspolitiken – alltså att bara de som inte kan betala själva ska få del av den.

LÄS MER: ”Anne-Marie Lindgren: Argument om det farliga med bidrag stinker av klassförakt” / AiP

Principen är generalitet, inte selektivitet. Huvudregeln är enkel: alla ska vara med och betala för välfärdspolitiken, och alla ska ha tillgång till den.

Dessa två delar betingar varandra. Om alla är med och betalar ska alla få del av det man betalar för. Och omvänt, om alla har tillgång till välfärden, har alla också intresse av att vara med att betala.

Det senare är dessutom systemens förutsättning: alla ska vilja bidra till dem. Och det gör alla bara om alla också har nytta av dem. Om stora grupper ska vara med och betala för andras välfärd, samtidigt som de måste betala privat för den egna – ja, då kommer inte viljan att betala åt andra att bli så stor.

Den generella välfärdspolitiken handlar om att kombinera solidaritet med egennytta, helt enkelt. Och det har varit ett framgångsrecept. Det händer att besökare från andra länder häpnar över att svenskarna, på det hela taget, accepterar så höga skatter, men förklaringen är alltså att skatterna betalar nyttigheter som alla har glädje av.

Faktum är att generella system – tvärt emot vad många kanske tror – är fördelningspolitiskt bättre än system med starka inslag av behovsprövning. Det har att göra med just att betalningsviljan blir större, när systemen omfattar alla. Det leder till att systemen kan bli mer omfattande.

Vilket främst gynnar dem som själva inte skulle ha råd att med egna resurser komplettera otillräckliga offentliga åtaganden.

Det finns ytterligare ett argument för de generella systemen. Nämligen den medborgerliga jämlikhet som ligger i lika rättigheter och lika skyldigheter.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”… i praktiken innebär det en form av över- och underordning: somliga som ger, och somliga som tar emot.”[/blockquote]

Ett system där skattefinansierad välfärd på flera punkter inkomstprövas må låta fördelningspolitiskt rättvist och jämlikhetsskapande. Men i praktiken innebär det en form av över- och underordning: somliga som ger, och somliga som tar emot.

Där den som tar emot alltid är lite i underläge.

Den generella välfärdspolitiken bygger på idén om samhällsgemenskap. Det handlar inte om att rika ska dela med sig till fattiga, vilket är vad inkomstprövade system i praktiken handlar om. Utan om ett gemensamt ansvar för ett samhälle som behandlar alla lika: åt var och en efter behov.

Men, som det också hette: av var och en efter förmåga.

För den som har mer pengar får ju faktiskt betala lite mer till den gemensamma kassan. Och jo, det gäller även kommunalskatten: 30 procent på en månadslön på 50 000 är mer i pengar än 30 procent på 24 000.

LÄS MER: ”M: Mer bidrag till Danderyd” / AiP

Men sedan avgör behovet – av sjukvård, av skola, äldreomsorg – vad vi får. Då ska alla barn ha rätt till barnomsorg, till skolgång och, faktiskt, till barnbidrag på samma villkor som alla andra.

Men om någon nu invänder att det här må ha varit de ursprungliga principerna men att de numera nog har urholkats en del, så håller jag med.

För alliansen införde ju en differentiering av skatteskalorna, där pensionärer, sjuka och arbetslösa betalar mer än förvärvsarbetande – principen om skatt efter bärkraft är alltså upphävd. Avskaffad arvs- och förmögenhetsskatt och försvagad fastighetsbeskattning i kombination med bibehållna ränteavdrag har likaså (kraftigt) försvagat bärkraftsprincipen.

Och rut- och rotavdragen kan inte utnyttjas på lika villkor av alla medborgare, de är inkomstprövade åt andra hållet – ju högre inkomst, desto större avdragsmöjligheter.

Men jag tycker inte att man ska motverka det genom att inkomstpröva barnbidragen.

Det ska åtgärdas genom att vi återställer bärkraftsprincipen i skattepolitiken.